- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
184

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

här och där korsade varandra, och om de vackra stränderna, vilka man gled förbi,

Hanna tyckte sig spåra den gamla rasen i hans ansikte, den ras, som trots fel och dårskaper har till valspråk ’noblesse oblige’. Hon kände väl till dessa män, som en gång varit så förtroliga med henne. Det fanns icke mycken skillnad mellan dem, hon kunde dem snart sagt utantill med deras låga, lugna röster, deras klanglösa skratt, deras uttryck av trötthet och denna genomgående stillhet och likgiltighet, som icke ens lämnade honom nu, då han försänkt i beundran oavvänt betraktade Emelie.

Kunde passionen liva och smärtan röra dem? Var livet dem bekant genom annat än deras nöjen och övermättnad?

Det var kanske icke utan ett visst förakt dessa tankar obestämt föresvävade henne, ty hon hade icke varit i beröring med dem i andra ögonblick än då lätta erövringar varit deras mål.

Hon hade icke någon aning om att inga passioner äro häftigare, ingen romantik har en yppigare jordmån att slå rötter i, intet mod är mera obetvingligt, inga hjärtan lida djupare än i dessa människors liv, som se så passionsfria ut, så lugna, så cyniska, så själviska.

Den stackars flickan, vars erfarenhet av livet hade givit en viss bitterhet åt hennes uppfattning, såg med icke särdeles blida ögon den uppmärksamhet han ägnade systern.

»Han vet vem Emelie är... en så vacker flicka känner naturligtvis hela sta’n», voro Hannas tankar, i det hon fortfor att förstulet och uppmärksamt betrakta honom. »Han behandlar henne som om hon vore en förnäm dam och det hade hon också bäst passat till samt för resten det här laget kunnat vara, om hon haft en smula sunt förstånd... men inte vilja lämna teatern?... liksom den vore något att stå efter!» Och då de båda flickorna, alltjämt åtföljda av den unge mannen, riktade sina steg mot hemmet, var det med ett trumpet uttryck, som hon vandrade framåt, utan att med ett enda ord deltaga i det samtal, som, handlande om idel obetydligheter, småningom hade utspunnit sig mellan dem. Vid hemkomsten fick hon icke heller igen sitt goda lynne, då Emelie, med en halv blick i spegeln liksom ville övertyga sig om sin förmåga att behaga, på moderns fråga: om de haft trevligt? ivrigt svarade: »alldeles ovanligt roligt!»

»Åh ja, om du möjligtvis räknar ett överkört barn som ett extra nöje!» inföll Hanna, som börjat vrida och vända på några hattar, vilka man under hennes bortvaro lämnat in för att ändras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free