- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
185

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och snyggas upp efter midsommardagens störtregn. »Det är slut med ledigheten för veckan, ser jag... nå, jag är inte ledsen över opåräknade inkomster.»

»Nej, jag skulle tro de behövas», sade fru Högqvist. »Men vad är det du pratar om ett överkört barn?»

Och Emelie berättade, utan att dock nämna om den främmandes mellankomst.

»Det var en utlänning, du», sade hon, så snart modern vände ryggen till.

»Pojken?»

»Du vet nog, vem jag menar», skrattade Emelie. »Han bröt inte mycket, men jag hörde det på hans ordvändningar...»

»På det, att han släpade på orden och talade i näsan?... Ja, det var ju rätt intressant.»

Emelie blev stött och vände ryggen till, och varken den eller följande dagen talades ett ord om det räddade barnet eller den intressante främlingen.

»Jag må undra, hur det är med den lille pilten?» sade Hanna plötsligen den tredje dagens morgon. »Om jag hade tid, skulle jag ge mig ut till honom... huru var det?... lovade du inte honom några leksaker?»

»Man håller inte alltid vad man lovar... inte för jag har glömt det», inföll Emelie, som kände sig brydd utan att själv fatta orsaken.

»Det är inte heller din vana att ha dåligt minne, när du lovat något... och det föll mig just in att pojken ligger och väntar och längtar... Du vet, att jag brukar gömma på skräp... i draglådan där, bredvid lappknytet, ligger en gammal docka, som varit din... här är några band och lite flor att putsa upp den med... och jag har hos snickaren i gården bredvid beställt en liten vagn, som säkert är färdig... jag får den för så gott som ingenting. Det blir ett stort, men inte tungt paket, som du gärna kan bära ut till honom.»

Så likt Hanna att sätta i verket, vad hon ansåg kunna göra glädje, vilket Emelie nästan rörd sade henne, medan hon själv, med en oförklarlig känsla av förlägenhet, icke kommit sig före att vidare häntyda på olyckstillbudet ute på Djurgården och allt det som stod i sammanhang härmed. Hon tyckte sig emellertid liksom befriad från en obestämd oro och med hastigt påkommen glättighet rustade hon sig för utflykten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free