- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
188

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han nyss mellan bladväxterna betraktat henne, och tog plats på gräsbänken, tätt vid hans sida utan att göra en avvärjande rörelse, då han fattade hennes händer och drog henne till sitt bröst. Med en ljuv blick lyssnade hon till de kärleksord han viskade, om huru tacksam han var mot försynen, som sammanfört dem — denna tillfällighet, som beredde för honom ett närmande, genom vilket han lärt sig rätt känna och uppskatta henne.

»Ni överdriver mina förtjänster, Arthur, men jag tycker om dylika överdrifter», sade Emelie och han såg henne därvid djupt in i ögonen, medan de båda säkert tyckte att ingen plats på jorden kunde vara härligare och skönare än denna skuggrika vrå, där ogräs frodades på forna blomsterrabatter och där hagtornsbuskar utgjorde de enda prydnadsväxterna.

»På scenen har jag naturligtvis beundrat er, Emelie», sade han, »och jag tänkte be någon av mina vänner vid tillfälle presentera mig, men...»

»Men ni gjorde det själv: sir John Arthur Douglas... jag tycker om ert namn... jag tycker om er, för ni är engelsman...»

»Jag smickrar mig med, att ni tycker om mig därför, att jag är... jag själv

De skrattade båda som två glada barn.

»Men ni vet Arthur, att jag är svag för er nation.»

»Jag välsignar den där jägaren, som förespådde er konstnärsrykte!»

»Åh nej, inte rykte... men förmåga...»

»Och ni vill bli en stor konstnärinna?»

»Jag vill åtminstone sträva därefter», svarade hon blygt, ty hon hade anförtrott honom sina innersta tankar och i sitt stilla sinne gladde hon sig över, att han icke hade något att invända mot den bana hon valt.

Hågkomsten av överste Mannerkrans dök i denna stund upp i hennes själ.

Med vilken allvarlig högtidlighet hade han icke sagt sig älska henne, och hon hade känt sig så skrämd, att hon nästan varit färdig att dö — medan hon här vid de glödande, leende kärleksorden liksom hade fått nytt liv.

Och Hannas predikningar sedan över, att man med det avslagna giftermålsanbudet, hade stött all verklig och varaktig lycka ifrån sig — nu skall hon få veta, huru hon misstagit sig, och under det ett leende förklarade Emelies ansikte, sade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free