- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
190

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»När man sagt ’a’, får man också säga ’b’... Jag får väl skrapa ihop penningar, så gott jag kan...»

»Men ni får inte ta’ er för nära... Jag är inte sådan, att jag skulle bli ledsen, om ni till exempel sa’: vid närmare eftersinnande, så tror jag det är bäst, att vi slå den där utgiften ur hågen...»

»Vid närmare eftersinnande, så tror jag mig kunna bekosta det bästa instrument, man är i stånd att påträffa, och språklektionerna kanske också...»

Hon såg på honom för att övertyga sig om, att han icke skämtade, och när han gav henne en allvarlig nick, kastade hon sin hatt högt i luften på det uppsluppna sätt, som ännu hängde i henne från lektiden, och han fångade hatten och drog henne ner till sig igen.

»Jag vill bli en verklig lady...»

»Också för min skull?...»

»Nej för min egen.»

»Hör på, Emelie, vad tror ni egentligen om mig?»

»Att ni är den bästa människa under solen...»

»Kunde kanske ha varit.»

»Ni är det, disputera inte!... Jag förstår inte huru jag hittills har kunnat leva utan er», och hon smög sig smekande intill honom. »Det är så underligt... jag tycker, det är som en dröm.»

Och det tyckte han nästan själv också. Det var en bit idyll mitt i en krass verklighet, och i detta ögonblick skulle de kanske icke haft något emot på att tillbringa hela sitt liv där borta i den undangömda, skuggrika vrån, med ingen annan åtrå än älska och tillhöra varandra.

Förtrollningen blev dock hastigt bruten. Lill’ Anders hade stått på huvudet ur dockvagnen och en icke synnerligen lång stund härefter var Emelie åter i hemmet, där hon satt mitt emot Hanna och tänkte på sin kärlekslycka med samma känslor ungefärligen som om han varit herde och hon herdinna.

»Månne Hanna kunde genomskåda henne», undrade hon och rodnade, då systern såg på henne. Men huru det var borde hon ge systern sitt förtroende. För henne hade hon ju aldrig dolt något, som låg henne på hjärtat — men allt sedan hon återsett den älskade hade hon dock icke kommit sig för med att tala om honom. Till en början hade hon med ett slags häpen förvirring sammanträffat med honom. Med en oklar känsla,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free