- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
193

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och det ena ordet tog det andra... ’lilla Högqvist har gjort en storartad erövring’, sa’ han, ’jag rider ut om morgnarna för min hälsa och har då sett honom och henne promenera arm i arm... jag tror knappast de observerat mig, ty de ha endast öron och ögon för varandra...’»

»Vad är det ni egentligen talar om, Lydia?» sade fru Högqvist, som nästan tyckte, att man spelade komedi runt omkring henne.

»Jag talar om Emelies möten med lord Bloomfield.»

»Bloomfield», upprepade de båda systrarna.

»En lord, du min skapare», ropade fru Högqvist med en känsla av outsäglig vördnad för lordskapet. »Möten med en lord», det riktigt stockade sig i hennes bröst och hon kände sig helt rörd. Aldrig i livet kunde hon tro, att Emelie skulle arta sig på detta förståndiga sätt, och hon var nästan bevekt till att omfamna henne.

»Jag hade just tänkt tala om för dig, Hanna, att jag ute på Djurgården sammanträffat med den där ’intressante främlingen’, som du kallade honom», viskade Emelie leende och halvgråtande, i det hon lutade sig intill systern och vid hennes bröst gömde sitt rodnande ansikte. »Inte lord Bloomfield... åh nej, det är Arthur Douglas... och han och jag... vi... det är väl inte något brott, om han och jag tycka om varandra...»

»Vad är det hon pratar», muttrade fru Högqvist, vars ömma rörelse tog ett hastigt slut. »Jag kunde väl tro det inte var en lord.» Och som hon med en ’lord’ nästan underförstod fyndet av en guldgruva, sjönk hon med en känsla av besviken förväntan tillbaka mot soffhörnet, och, i stället för att ge Emelie en omfamning, sände hon henne en ursinnig blick. »Ni kommer då ständigt springande med dumheter, Lydia», fortfor hon och erfor en viss lättnad att ge luft åt sin harm. »En annan gång bör ni ta’ bättre reda på saker och ting, innan ni för dem till torgs!»

»Jag vill bara underrätta er, att jag fullkomligt tagit reda på saker och ting», genmälde Lydia med en harmfull knyck på nacken, »och jag kan uppge min sagesman, om så behöves, men jag tror det här är nog!» Hon upptog ur fickan det av henne nyss omnämnda visitkortet. »Jag tog det med för att vid tillfälle bry Emelie...» och hon slängde det tämligen vanvördigt bort till fru Högqvist, som med nyuppvaknat hopp, stavade igenom namnen: John Arthur Douglas Bloomfield.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free