- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
195

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

in på andra historier och gärna ville föra samtalet till dess utgångspunkt.

»Bevare honom! Den gamle pären är alldeles förryckt... Hans omvändelse skedde emellertid för inte så många år sedan... Det var vid hans enda dotters dödsbädd, som han så där hakade sig fast vid religionen, och sedan han här i Stockholm blev bekant med Georg Scott, en wesleyansk präst, tror jag han kallades — vår Herre vet emellertid bäst, om den lära han predikade var kristen eller ej — men så mycket är säkert att gamle lord Benjamin blev helt och hållet bortkollrad... Han anser allting som syndigt och om söndagarna underlåter han till och med att gå till hovet, om han än blir befalld dit aldrig så många gånger.»

Fru Högqvist vaggade beklagande på huvudet. »Det är inte första gången som läsare blivit vridna», suckade hon.

»Folk som ha mycket ont på sitt samvete», inföll Lydia, i det hon ironiskt såg bort till Hanna, »sådant folk ha största anlagen, om inte för att bättra sig, åtminstone för att moralisera andra och så ta’ de till lipen och boken och anfäkta sig och tro sig vara ofelbara samt äro snart färdiga för dårhuset.»

Fru Högqvist skrattade hjärtligt. Detta utfall mot Hanna var i hennes smak och hon brukade själv icke bespara henne dylika anmärkningar. Hon såg bort till dottern, vilken dock icke tycktes vara benägen att kasta sig i någon ordstrid, och då hon själv, genom den nyhet man förkunnat, råkat i det briljantaste humör, var hon ganska nöjd över denna oväntade undfallenhet.

»Jag har gett henne så, att hon fått nog!» tänkte Lydia, i det hon triumferande såg bort till Hanna. »Och den andra är nog inte heller särdeles glad över att vara genomskådad.»

»Asch, jag tror du gråter, Emelie», sade hon med en axelryckning. »Mången skulle vara ytterst belåten över att ha gjort en dylik erövring», och hon tillade skrattande det gamla vanliga: »Man tror i alla fall, att du inte är utan kurtisörer... Denne är att föredraga framför kreti och pleti... har jag inte rätt?» fortfor hon och draperade klänningen omkring sig samt beredde sig till uppbrott. »Nej, jag har dröjt alldeles för länge, men jag kunde inte låta bli att titta hit för att låta er veta, att jag inte är helt och hållet obekant med ställningar och förhållanden!... Vete himlen, om jag nu hinner att komma på en segeltur, som jag lovat vara med om... god morgon mitt herrskap!... Håll guldfågeln fast, du!...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free