- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
196

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Mitt välsignade barn», utbrast fru Högqvist, då Lydia trippade bort, »inte skall du grina så där!... Det är ju naturligt, att en så vacker flicka som du skall dra’ till sig herrarnas uppmärksamhet, och Lydia hade rätt i, att detta är en beundrare, som du inte behöver skämmas för...»

»Jag visste det skulle så gå», mumlade Hanna, i det hon drog Emelie häftigt intill sig. »Jag visste det skulle så gå... men det kom så brådstörtat över mig...»

»Över mig också, det kan jag visst inte neka till», inföll fru Högqvist. »Men när det är något glädjande, så är inte jag den, som ni ge del därav, och om inte Lydia snappat upp det här, så hade jag nog varit den sista, som fått höra talas om hela pasaschen... Inte alla kunna skryta med att en lord förgapat sig i dem», fortfor hon och tillade inställsamt: »det skulle vara roligt få veta, när och var du gjorde hans bekantskap?... Således var det för att möta honom som du var dag rodde över till Djurgården... Och jag som nästan höll på att förbjuda dig de där ständiga utflykterna, för det kostar alltid något att ge sig över, tyckte jag... men jag borde ha vetat att det ’låg en hund begraven’ under det här, eftersom du i hast blivit så liberal, min kära Hanna... Det är inte värt, att du nekar till att ha varit invigd i förtroendet... det är bara jag som är med ur räkningen... Jag beklagar var förbisedd mor, jag vet hur det känns!» Hon såg med lätt höjda ögonbryn bort till sina döttrar, som lämnade hennes frågor och anmärkningar utan svar. »I det stora hela gör jag en konst i er!» utbrast hon slutligen och med känslan av en martyr gick hon ut i köket samt slog dörren igen efter sig.

Men nu var flickornas stumhet borta och viskande frågor och svar följde varandra.

»Jag var nyss så lycklig, men så kom Lydia med sitt prat», snyftade Emelie, »om jag ändå själv fått vara den första att säga dig, det vi sammanträffat med varandra.»

»Så skulle jag ändå tyckt det vara en olycka», suckade Hanna.

Något av denna känsla hade kanske blivit överflyttad till Emelie, ty det var med dröjande steg, hon ett par dagar härefter begav sig till den älskades möte, och det låg oro i den blick, varmed hon såg upp till honom, och hennes läppar öppnades icke till ett småleende.

»Ni är lord Bloomfield», sade hon kort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free