- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
197

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Till er tjänst, Emelie!» Han fattade leende hennes motsträviga händer» »Den titeln brukar eljes göra stor effekt, men ni är den första flicka som...»

»Jag tror nästan, jag tyckte bättre om er som... om ni rätt och slätt varit Arthur Douglas...»

»Nå, är jag inte det? Min mor var en Douglas och jag bär hennes namn... Jag är likvisst stolt över att vara min fars son, men det ena namnet är lika gott som det andra...»

»Åh nej, men om jag vetat, att ni var...»

»Det var då en lycklig ingivelse av mig, att jag motstod frestelsen att göra mig intressant som ädelboren lord med omätliga gods till bihang», sade han glättigt. »En ingivelse, som ger mig visshet om, att jag vunnit det jag strävat efter — kärlek utan några bitankar på guld och rang...»

Han slöt henne lidelsefullt till sitt bröst.

»Jag är kanske lite romantiskt anlagd», återtog han och såg henne leende in i ögonen. »Men en aktris och en romantisk älskare passa bra tillsammans... Nej, drag er inte undan!... kan ni då inte förlåta, att jag ej är en tiggare färdig att ta till vandringsstaven?»

Hon kunde icke låta bli att småskratta.

»Men vem har då röjt mitt inkognito?... Vem har upptäckt för er den där riksviktiga hemligheten?... Man har således sett oss tillsammans? A la bonne heure, inte något ont i det, Emelie... vi trivas ju i varandras sällskap.»

Hon satt tyst, men gav dock en samtyckande handtryckning, likväl var hon alltjämt för beklämd för att kunna deltaga i hans muntra prat.

»Det var verkligen skada», fortfor han, »att vi inte som i de gamla sagorna kunde göra oss osynliga, så att vi fått vara i fred med vår lycka... som det nu är, få vi väl söka upp någon undangömd vrå, där vi ostörda kunna få leva för varandra. Sommaren är snart slut och under de här bladlösa träden sitta vi en vacker dag som på en allmän exposition...»

Situationen föreföll henne komisk. Hon kunde återigen icke låta bli att skratta, fastän hon kände sig illa till mods. Det föreföll henne, som om något hade trängt sig emellan dem, och det vore kanske så gott, att de ginge var sin väg utan att vidare råkas, och hon sade honom detta med tårade ögon.

»Vad betyder det här?» frågade han och höll henne en armslängd ifrån sig, hade hon honom icke längre kär?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free