- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
201

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

av dessa studier, då hon emellanåt uppträdde i någon anspråkslös biroll. Och under detta förkovrade hon alltmera de kunskaper, som danade henne till att en gång från scenen återge de stora skaldernas mästerverk, och dagarna försvunno för henne, som om aldrig några sorger funnos till i världen.

Det var henne härunder nästan som om hon stod under inflytandet av en lockande dröm, vilken icke ingav henne fruktan för ett uppvaknande. Oroande framtidstankar störde henne i allmänhet icke, sedan hon mottagit Arthur Bloomfields beskydd och han hade givit henne ett hem.

De höga luftiga rummen med deras bonade golv, de med speglar, målningar, förgyllningar och ornament dekorerade väggarna bibehålla ännu i dag sin ursprungliga glans, vittnande om en sällspord lyx. Denna prakt stod i överensstämmelse med den på en gång enkla och dyrbara elegans, som den rike engelsmannen tyckte om att utveckla omkring henne, och hon älskade alltmera detta hem.

Sedan hon i kampen med sitt eget hjärta blivit besegrad och hon oåterkalleligt förlitade sig på den älskade, hade det icke fallit henne in, att det kunde vara annorlunda än att hon skulle bero av honom. Från den stund han helt och hållet erövrat henne, ansåg hon sig ha blivit en del av honom själv och hon mottog hans gåvor samt den hyllning han ägnade henne som den naturligaste sak i världen.

Det sorgfria i hennes tillvaro bibehöll en lekfullhet i lynnet, som stundom gav sig luft, och i dessa ögonblick kunde hon vid hans ankomst än gömma sig bakom något tungt dörrförhänge, än förledde det henne till att förklädd smyga till hans möte eller till något annat påfund, vilket alltid i lika hög grad roade dem båda.

Dessa utbrott av oskyldig glättighet hade med all sin barnslighet något bedårande för honom. Då hon därtill, i det komfortabla liv hon blivit förd, rörde sig så lugnt och aristokratiskt, som om hon aldrig halvnaken och frysande sprungit omkring i gränderna eller känt till det dystra i nöd och försakelse, så var hon snart för honom den mest ladylika uppenbarelse han skådat.

Väl hände det en och annan gång, att hon en smula eftertänksamt kunde sänka sitt ljuva ansikte mot handen, men att de tankar, som upptogo henne, icke grumlade hennes lycka, det visade den ofördunklade glansen i hennes ögon. Den enda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free