Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motgång hon upplevat efter sitt sammanträffande med Arthur Bloomfield hade varit, då systern icke ville dela hennes överflöd.
Ifrån den stund, Emelie tillstått sin kärlek, hade Hanna erfarit en oro, som icke kunde betvingas.
»Jag står fast vid, att du med överste Mannerkrans stötte lyckan ifrån dig», sade hon och ville i förstone icke höra talas om den sällhet Emelie ansåg sig finna i den älskades närhet. Men då denna sällhet alltmera syntes vara oförgänglig, och van som hon därtill var att underordna sina tycken inför Emelie, så hade hon snart icke hjärta till att säga ett enda ont ord. Med en omkastning i sina känslor blev hon snart den, som med ömmaste omtanke sökte förhindra, att Emelie icke skulle träffas av de omdömen, man ej sparade över ett förhållande, som icke kunde hållas så hemligt, att det ej blev ett välkommet samtalsämne för dem, som intresserade sig för unga vackra aktriser och de äventyr, i vilka de invecklade sig. Hannas bemödanden skulle likväl varit fruktlösa, om icke Emelies naiva älskvärdhet i hennes närhet avväpnat all bitterhet, och då härtill kom, att Lydia för tillfället kände en oblandad skadeglädje över tvetydigheten i Emelies ställning, så upphörde den täcka figurantskan med alla sårande häntydningar och sökte genom tusen små älskvärda uppmärksamheter återvinna en vänskap, som hon nästan förlorat.
Det var följaktligen som om en enda lång ljus dag hade randats för Emelie och det enda moln, som uppkommit, hade som sagt varit, då Hanna icke ville följa henne.
»Man påstår, att det barn, som förorsakat största bekymret», sade hon, då Emelie enträget sökte övertala henne, »man påstår, att det barnet har man svårast för att övergiva. Detta är ett förhållande, som passar in på mig och det oberoende jag med sju sorger och åtta bedrövelser sökt skapa. Vad jag vunnit är i grunden icke något att rosa marknaden åt, men jag har ett mål att sträva för och detta skingrar mina tankar, som ibland inte äro de angenämaste. Jag stannar, där jag är», tillade hon glättigt, »och vi kunna nu leka främmande med varandra.»
Men den dag, då Emelie lämnade henne för att icke återkomma, låg arbetet orört framför henne och hon syntes varken ha håg eller kraft till att skingra sina grubblerier. I sista minuten hade hon likvisst sprungit efter Emelie för att kanske söka åvägabringa en ändring i hennes beslut, men hon kom icke längre än till tröskeln, där modern ställde sig i hennes väg. Med en åtbörd, som om denna varit en drottning, befallde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
