- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
203

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

henne att vända tillbaka, i det hon framkastade, att det vore bäst man sopade rent för sin egen dörr, innan man blandade sig i andras affärer. Denna uppmaning, som fru Högqvist ofta använde mot sin äldsta dotter, förfelade aldrig att djupt gripa henne och denna gång kom den henne att liksom studsa tillbaka inför sig själv, under det hon nästan förlamad varken förmådde flytta en fot eller lyfta en hand. Viss om seger smällde nu modern dörren igen efter sig, och Emelies flyttning till Salviigränd,[1] i samma hus där hotell Östergötland nu är beläget, försiggick utan något störande avbrott.

I den vackra våningen, som just var efter fru Högqvists smak, presiderade nu den värda matronan, ty hon hade utan prut visat sig villig att övertaga hushållningen, och man såg henne vid denna tid sätta sin näsa i vädret, väl icke så kokett, men betydligt stoltare än i sin ungdoms glansdagar.

Vad Emelie beträffar, hade hon småningom funnit sig i Hannas nyckfullhet, som hon kallade hennes envishet att hålla sig avlägsnad, men det var alltid för henne en glad överraskning, då systern gjorde ett och annat kort besök. Sanningen att säga så, undantagandes konstnärskapet, trängde tanken på Arthur Bloomfield småningom alla andra intressen betydligt i bakgrunden. Hon tyckte sig knappast leva, då hon icke var tillsammans med honom, och ju lyckligare hon var i sin kärlek, desto lugnare kände sig Hanna.

»Jag förstår knappast vart den här vintern tagit vägen», sade Emelie, då hon en vårmorgon trädde in till Hanna, »skall tiden flyga bort så där, blir jag gammal och grå, innan jag vet ordet av. A propos ålder, så är det nästan tio års skillnad mellan mig och Arthur, i morgon är det hans födelsedag.»

Hanna nickade med ett likgiltigt uttryck. Det kvittade henne tämligen lika, när Arthur Bloomfield var född — i det stora hela skulle hon kanske tyckt bäst om, därest han icke alls hade kommit till i denna värld.

»Jag har gjort några broderier för hans skrivbord, som jag nödvändigt vill visa dig», fortfor hon och satte sig bekvämt i den gamla soffan. »Gör dig nu i ordning och följ med mig hem, jag har föresatt mig, att vi skola äta en fin middag tillsammans. Inga invändningar... du blir snart outhärdlig med dina kapriser!»


[1] ’Regnbågen’, av Ridderstad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free