Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Emelies ögon lyste en skälmsk glans, i det hon såg sig omkring på den folkuppfyllda gatan, men det var dock icke utan att hennes hjärta slog med fortare takt än vanligt, då hon med lätta steg ilade upp för trappan samt nådde en förstuga, vars fönster vette utåt en trång, mörk gård, som svepte skuggor kring den dörr, genom vilken hon skulle inträda.
Utan tvekan eller dröjsmål satte hon nyckeln i låset, som med en smula svårighet lät öppna sig. Knappast utan att våga draga andan sköt hon nu varligt upp dörren för att i samma sekund regla den till bakom sig.
Således stod hon nu i Arthur Bloomfields ’allra heligaste’. Bokskåp, soffor, höga karmstolar och dyrbara mattor dansade nästan runt för hennes ögon, under det hon närmade sig skrivbordet. Men innan hon lade ifrån sig blommorna, vände hon sig ofrivilligt om.
Bakom henne voro dubbeldörrarna uppslagna till ett förmak. Det stora, ljusa gemaket med dess konstsaker, tavlor och vitlackerade möbler bildade en behaglig anblick medan vid sidan om henne halft fråndragna dörrdraperier visade ett litet toalettrum, vars nedfällda rullgardiner höljde de där omgivande föremålen i en nästan fullständig skymning. Hon hade knappast hunnit kasta en blick ditin, då ljudet av hårda, fasta steg nådde hennes öron, i det hon samtidigt hörde öppnandet av en för henne osedd dörr.
»Mylord», sade en röst på engelska, »mylord kan väntas hem i vilket ögonblick som helst.»
»Gott, jag väntar!»
I samma stund dessa ord yttrades, hade hon ryckt till sig den lilla blomsterkorgen. Någon flykt genom bakvägen var knappast tänkbar. Innan hon hunnit draga ifrån regeln, skulle man ha observerat henne, och sökande så gott sig göra lät att komma ur den iråkade förlägenheten, försvann hon nästan ljudlöst i toalettrummet, vars draperier hon drog igen efter sig. Här sjönk hon ned på en soffa, darrande av oro. I första häpenheten hade instinkten manat henne att gömma sig undan, men snart började hon fattas av en känsla, som om hon råkat i en fälla, ur vilken hon icke var i stånd att befria sig. Hon ångrade nästan, att hon icke helt djärft hade sökt fly samma väg hon kommit. Man skulle visserligen ha upptäckt henne, men månne icke detta varit angenämare än att sitta här så orolig som en missdåderska? Kanske skulle hon till och med ha kommit undan, utan att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
