- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
211

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»I vilka sällskaper vill ni föra ut er hustru? Ty en gång blir det tungt för er att leva i ett slags förvisning. Kvinnor av den rang, till vilken ni svingat upp er maka, skola hålla sig undan henne... låt vara att dessa kvinnor ha mycket att förebrå sig, men de ha förstått bevara skenet... Ingen kan vara obarmhärtigare och döma hårdare än just dessa felande mot andra felande, som i sitt handlingssätt icke iakttagit denna försiktighet. Ja, ni känner till det där, Arthur, ni känner till det lika väl som jag... och ni skall plågas till döds av denna hyllning åt skenet, ty det är er hustru, som träffas av förbiseendet.»

»Ni har gottgjort... well!... men världen skall alltid finna en fläck på er vapensköld.»

»Edra barn, om ni få några, komma att av sina skolkamrater hånas för sin mors skull, ty om ni än droge till världens ände kunna ni inte leva så eremitaktigt, att man icke förr eller senare finner er, och man skall helt säkert för edra söner och döttrar förråda, att deras mor varit er älskarinna, förrän hon blev er hustru, och de skola lära sig rodna för henne, som ni av medlidande givit ert namn. Nej, Arthur, det blir ej en upprättelse, det blir en gemensam skam!»

Sanningens bitterhet i dessa ord hade fallit över Emelie likt hårda slag, som böjt henne i stoftet.

På en gång förvirrad och förskräckt, hade hon velat hålla händerna för öronen för att utestänga dessa grymma ord, men det oaktat lyssnade hon, insöp hon varje tonfall, fattade hon varje mening av detta främmande språk, som hon för Arthurs skull med så mycken ihärdighet bemödat sig att lära.

Hon hade kastat sig på knä bredvid dörren, betagen av svaghet, men fastän hon skälvde av ångest, fortfor hon lika ivrigt att lyssna, ehuru det var tystnad omkring henne.

Vad skulle hon vidare förnimma? Hon hade lyft handen liksom avvärjande.

»Arthur», lordens röst hade ett vekare tonfall, en smula grumlat av tillbakaträngd sinnesrörelse. »Arthur, ni är den ende av mina barn som återstår mig... vill också ni lämna mig? Ty ert dåraktiga handlingssätt skulle lika obevekligt skilja oss åt som om döden trätt oss emellan...»

Skulle det vara hon — hon själv, som för alltid avlägsnade far och son från varandra?

Nej, sin synd ville hon icke öka med en sådan skuld!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free