- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
217

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Jag dela», avbröt hon bittert. »Det blev ej en delning av ära, utan en delning av ’skam’...»

»Kan ni då inte glömma de hårda orden!...»

»Jag varken kan eller bör...»

»Men om jag trots allt...»

»Arthur, spill inte flera ord på detta ämne! Förstår ni då inte, hur ni plågar mig?» inföll hon livligt. »Ni, liksom jag, har förpliktelser», fortfor hon och kvävde en suck, »jag behöver inte mana er till att uppfylla dem... Om inte i detta ögonblick allt ligger klart för er, så skall ni dock snart förstå vad som är rättast och bäst... ni skall handla i överensstämmelse med er fars önskningar och ingen skall då högre än jag glädja sig åt er husliga lycka.»[1]

»Tala inte mer om detta ämne!»

»Varken om detta eller något annat...»

Emelie hade rest sig upp. Den vanligtvis så veka och lättrörda flickan hade en kvinnas beslutsamma blick, då hon tillade: »Vi ha talat nog med varandra, Arthur, jag vill inte återse er... jag hoppas ni respekterar min vilja!»

Han drog sig ovillkorligen ett steg tillbaka för att nästan i samma ögonblick störta fram och med tusen ömma böner förmå henne att åtminstone ge honom tillåtelse att någon gång få träffa henne.

Några sekunder låg hon orörlig i hans famn, därpå stötte hon honom häftigt tillbaka.

»Att träffa mig... vad skulle det tjäna till?» sade hon med tillkämpad köld. »Det skulle endast riva upp ett gammalt sår och jag vill det skall läkas... låt oss söka till att glömma!» Hon gav honom en kyss, en kyss under ömsesidiga tårar, ty såväl han som hon kände att det var ett farväl för evigt.

»Jag menar du är alldeles förryckt!» Fru Högqvist såg vid denna förmodan helt altererad ut, då hon, efter att ha tillreglat tamburdörren efter Arthur Bloomfield, så livligt, som om hon varit en sextonårs flicka, störtade in till Emelie, som gråtande gömde sitt ansikte. »Den stackars gossen såg hängfärdig ut! Vad betyder det här?...»


[1] »Arthur Bloomfield förmälde sig till sin fars, lord Benjamin Bloomfield, stora belåtenhet med lord Ravensworths yngsta dotter Georgiana Lidell, hovfröken hos drottning Victoria.» Se: ’Anteckningar av lord Benjamin Bloomfield’.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free