Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sitt arbete och, sysselsatt långt ut på natten, blev hon också alldeles uttröttad och förbi av denna rastlösa verksamhet, men ändå kunde hon icke jaga ifrån sig en föreställning, som emellanåt kom henne att skälva.
»Och han har då övergivit dig», sade hon nästan tonlöst, då Emelie denna morgon trädde in till henne.
»Icke övergivit, men ändå så...» Och därefter på ett kanske mindre sammanhängande sätt, men likväl så att Hanna till fullo fattade innehållet, beskrev Emelie det samtal hon åhört mellan den gamla pären och hans son.
»Jag önskar, att du inte förstått vad man sagt», erkände Hanna slutligen.
»Det gör jag nästan själv också... Jag har kastat bort mina engelska böcker... jag vill aldrig mera höra talas detta språk!...»
»Och du vill då inte tränga dig in i den högförnäma familjen?...»
»Inte för något pris!»
De båda systrarna sutto en stund tigande bredvid varandra. »Jag förstår inte huru mamma egentligen uppfattat det här», återtog Hanna, »men det föreföll mig nästan, som om lord Arthur på något vis givit dig anledning att...»
»Jag har inte vågat ge henne något förtroende... ett sådant skulle endast hos henne väcka förhoppningar som kunde ge anledning till ett eller annat överilat steg... Hon har redan talat om att söka upp honom... Nej, hon får ingenting veta!»
»Som du vill... hennes jeremiader komma nog i alla fall inte att ta’ något slut... Du kunde emellertid ha varit ifrån alla ledsamheter, om du slagit ur hågen dina teaterfantasier och i lugn och ro gift dig med överste Mannerkrans...»
»Detta är också ett förtroende», sade Emelie med ett svagt leende, »som jag nästan ångrar att ha givit dig.»
»Se så där ja», skrattade Hanna. »Jag står likväl fast vid vad jag ofta har sagt, att detta är den enda verkliga lycka, som blivit och kanske blir dig bjuden... Men det är inte värt att tala om den snö, som föll i fjol», tillade hon på sitt vanliga avgörande sätt, »huvudsaken är, att du inte tar för hett vid dig över vad som hänt...»
»Det värsta är förbi...»
Jag tycker du gjort rätt... du har för stort värde att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
