- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
224

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Åh nej!» En stark rodnad for över Emelies ansikte. »Sedan jag tog min tillflykt hit och han förgäves sökte träffa mig och jag återsände hans brev utan att läsa dem, har jag inte hört det ringaste från honom.»

»Från hans sida synes det således vara fullkomligt slut», inföll Hanna, i det hon icke utan oro såg bort till Emelie för att se vad effekt denna förmodan skulle förorsaka.

»Fullkomligt slut, hoppas jag...»

»Och... och du?...»

»Jag vet endast, att när man i förstone nämnde hans namn, var det som om mitt hjärta skulle brista... nu gör det mig icke längre någon smärta.»

Hanna började känna sig lätt om hjärtat. »Jag var rädd», sade hon, »då du åter började hålla dig vid hemmet, att några nya grubblerier fått makt med dig, och jag ville bara säga, att det är bäst att slå ifrån sig det som inte kan förverkligas...»

»Ingenting kan förverkligas!»

»Vad står på?» sade Hanna småskrattande, då Emelie häftigt kastade ifrån sig den bok, vari hon läste, och i samma ögonblick kände sig den äldre systern övertygad om, att hon slagit huvudet på spiken och att verkligen nya grubblerier fått makt med den unga flickan. Vari bestodo väl dessa? Hanna erkände inom sig att hennes förstånd stod formligen stilla. Men detta plötsliga utbrott av häftighet, denna genomskinliga blekhet, som plötsligt följde den rodnad, varmed hon börjat tala om Arthur Bloomfield, och hennes erkännande, att hon utan sinnesrörelse kunde höra hans namn, samt därtill hennes smak för enslighet! Allt detta i förening var liksom en tankställare för Hanna och hon var färdig att höja mot skyn den silkesgas hon formade till en rosett.

Så sant som hon levde, var det kärleksgriller, detta och ingenting annat!

Dessa gällde dock icke längre den unge engelsmannen, därom var hon övertygad, och hon kunde icke avhålla sig ifrån att helt lösligen anmärka: »Ett gammalt ordspråk säger, att man lättast botar en gammal kärlek med en ny!»

»Inte ett ord vidare, Hanna!»

Med skälvande läppar och flammande ögon stod Emelie en sekund framför systern. »Låt mig vara... tala inte... det finnes strider, som inte kunna beröras med ord!...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free