- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
225

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet - Trettioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»En gammal kärlek botas med en ny, säger du», fortfor hon, då Hanna såg upp till henne med en häpen, förvirrad blick, »jag vet bara, att den gamla kärleken är som om den aldrig varit till och att den nya känslan tillintetgör allt sunt förnuft, fastän erfarenheten lärt mig beräkna...»

Och då nu Emelie skyndade in i moderns rum, som denna för ögonblicket hade lämnat, och där i ensligheten med hastiga steg började vandra fram och tillbaka, så blickade Hanna bestört efter henne, som om hon ansåg henne verkligen ha förlorat allt sunt förnuft.

Hon hade ännu icke återhämtat sig från den oro hon kände, då hon sedan såg Emelie åter inträda. På den unga flickans bleka ansikte syntes tårar, men av den smärta, som nyss upprört henne, fanns icke något spår.

»Hanna lilla», sade hon och tog plats bredvid systern. »Tala aldrig mera om det förgångna... du vet bäst vilken smärta det kostat mig... Då jag drog mig tillbaka», fortfor hon efter några sekunders tystnad, »trodde jag nästan, att det inte skulle återstå för mig något annat än att sörja mig till döds... men innan jag visste ordet av, levde jag liksom upp igen. Jag kan inte säga, att mitt nya liv ligger utstakat framför mig... det är liksom höljt i en dimma... men i allt detta oklara vinkar mig lyckan... och... jag har inte längre kraft att stöta den ifrån mig...»

Hanna kände i denna stund nästan som om hon själv famlade i en dimma.

»Jag tycker just vi båda likna vilsekomna vandrare», tänkte hon och fattade Emelies hand. Den var kall och med en tung suck drog hon systern intill sig.

*


TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.



Dimman hade skingrats och furstlig glans och prakt omgav Emelie. Lyckan vinkade icke längre, den var ernådd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free