Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Innan Emelie residerade i den furstliga våningen i Pallinska huset, hade hon, liksom de flesta aktriser, med kamp och försakelse vandrat de mödosamma trappsteg, som föra upp mot konstens tempel. Hon kände till prövningens bitterhet och motsatta kotteriers sarkasmer, hon hade erfarit det nedslående i att bli undanträngd av personer, som kanske saknade hennes egen begåvning, och hon hade genomgått förödmjukande provs långsamma kval. Men oaktat dessa konstnärens stötestenar nu voro undanröjda och hon med största artighet bemöttes av direktionen, anförtroddes hon fortfarande endast någon mindre betydande huvudroll. Publiken förstod henne föga, och hur uppburen hon än var för sin skönhet, såg det ut som om hon knappast skulle kunna stiga över medelmåttan.
Allt motstånd, alla trakasserier, som äro oskiljaktiga från hennes bana, hade som sagt i hennes närhet vikit fjärran ifrån henne, om man också i hennes frånvaro tog sin skada igen och med hånfulla anmärkningar anföll såväl hennes konstnärskallelse som hennes personlighet. Det var världens vanliga gång, som hon nog kände till men alla bittra anmärkningar oroade henne föga vid denna tid av ogrumlad sällhet.
Denna afton hade hon dock fäst sig vid ett yttrande, som blivit fällt under representationens gång och vars sanningsenlighet hon ej hade skäl att betvivla. Det gällde henne likväl icke personligen, men skulle kanske omstörta hennes ställning vid teatern. Måhända skulle det förorsaka att hon vid scenen skulle få lösa de svåraste uppgifter, att hennes plats där skulle bli den främsta. Hon kände sig upprörd vid denna föreställning, glädjestrålande, nästan segervis.
Med en nervös oro vandrade hon några slag genom den upplysta våningen. Allt var lätt, ljust, skimrande, omkring henne och överensstämde med hennes egen sinnesstämning. Hon måste lyckas, därom fick icke finnas tu tal!
Plötsligt stannade hon framför en av de många trymåer, som återgåvo hennes fina gestalt, vars vekhet hade fått en lätt rundning, och hon granskade noga sitt ansikte, vars ögon i denna stund fått en djupare glöd och kinderna en högre färg. Den ungdomliga skönhet, som strålade emot henne, kom henne likväl icke att småle.
»Man skall icke längre endast applådera mitt utseende», tänkte hon. »Man skall nog slutligen förstå, att jag gäller något mera än en vacker kvinna!» Den förödmjukande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
