- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
230

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Och jag gillar den... Ni skall i Paris finna vad ni behöver studera... I konversationskomedien och satiriska skådespelet äro fransmännen i allmänhet oupphinneliga... deras skådespelare ha ett uppfattningssätt och en framställningsförmåga full av de finaste nyanser... en ledighet och naturlighet... just denna högsta konst, som är att dölja konsten...»

Han betraktade under tystnad några sekunder hennes ansikte, som lätt lutade sig framåt liksom för att bättre lyssna till honom, medan hennes hänförda blick tycktes säga, att hennes strävan skulle gå ut på att nå detta mål.

»Man måste födas till skådespelare lika visst som till skald, bildhuggare och målare», återtog prinsen, som något ändrade sin ställning, så att de tända vaxljusens sken föll över hans mörkhyade ansikte, som hade ett milt och eftertänksamt uttryck. »Men konstens fulländning erhålles för alla endast genom studierna och i synnerhet gäller det den sceniska. Åtbörd, blick, känsla, liv, detta skänker er naturen, men tonfall, rätta sättet att bedöma situationen för att inte låta känslan skena åstad och slå över... med ett ord den effekt man bör frambringa, detta kan endast förvärvas genom ihärdigt arbete, genom ständigt aktgivande, vars mödor något kunna underlättas genom åskådandet av storslagna mönster.»

»Jag känner en fågels längtan», sade hon, »som första gången skall försöka sina vingar.»

Prinsen småskrattade. »Det är just inte smickrande för mig att ni längtar bort, Emelie... men i alla fall kan ingen högre än jag önska er lycka på jorden.» Han hade fattat hennes hand, som han med en öm tryckning höll fast. »Ni har inspirationens makt», fortfor han och såg henne djupt in i ögonen. »Instinkten finare, djupare och starkare än de flesta själars... ni skall inte ha svårt att lära er det rätta framställningssättet...»

»Jag tänkte på inspirationens makt», sade hon halvhögt, »jag tänkte därpå i samma ögonblick Ers kunglig höghet trädde in och frågade mig vad som just borde vara så? Jag tyckte att jag skulle kunna», fortfor hon nästan viskande, liksom rädd att inför någon annan än sig själv göra detta erkännande, »att jag skulle kunna upprepa skaldens lågande ord, så att man rätt skulle förstå den och även den ringastes hjärta upptändas av dess glöd... Skådespelarens verk är stundens, må så vara... men det ligger något av en översvinnelig fröjd i att låta sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free