- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
232

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sekund, i den nästa var hon fullt herre över sinnesrörelsen och i och med detsamma var sättet helt och hållet förändrat. Hennes röst klang klar och full av ypperliga tonfall — man måste erkänna, att hon övervunnit obehaget av sin organ och att hon genom att använda alla de stora tillgångar av erfarenhet och omtanke, kvickhet och personligt behag liksom uppenbarade ett nytt väsen, som i glansen av en toalett, vilken icke kunde överträffas, röjde en så naturlig ledighet att man enhälligt tillstod henne vara en ’comédienne’ av första ordningen.[1]

Hennes skönhet blev strålande och hennes sätt hade den ledighet och finhet, som man eljes föreställer sig endast finna i de högsta kretsar. Hon var den hertiginna, vars namn hon bar, illusionen var fullständig. Snillets alla skiftningar bröto fram och gjorde sig gällande och denna unga flicka, mot vilken man dittills varit överseende och vars vackra ansikte och smakfulla toaletter man emellanåt applåderat, hade nu i hast bländat dem som en uppgående sol.

Emelie Högqvists triumf var mycket stor, kanske så mycket större därför, att den hade föregåtts av misslyckande, och därför, att man samlats här för att få ett rikt fält till anmärkningar och klander.

Man hade, som sagt, förut föga sympatiserat med hennes prestationer, men nu hade hon ända till hänryckning gjort sin erövring och publiken hade i henne funnit en härskarinna, som hänfört den till att älska, glädjas, sörja och lida med henne.

För varje ny roll hon uppträdde uti förstod hon alltmera att blända och intaga, hennes rykte var skapat och i huvudstaden och hela landet hördes hennes namn på allas läppar.

I en elegant, lätt, halft sentimental komedi var hon överlägsen allt vad man dittills sett och kanske någonsin får se. Det mest förledande ungdomliga behag låg över hennes uppträdande och, fri från all uppstyltad deklamation, återgav hon de mest förtjusande växlingar av lekfull retsamhet och föraktfull värdighet, öm oro och skalkaktig nyckfullhet. I den täcka rollen av en dansös, som förtjusar den stränge kväkaren, visste hon inlägga så mycken naturlighet, spelade hon så sin egen roll, att de tårar, som hennes egen rörelse framkallade, väckte hos åskådaren den livligaste sympati. Hon upptog därför och fyllde de roller, som de förnämsta skådespelerskorna före henne utfört med


[1] Teaterbilder från fordom i ’Nu’ 1877.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free