Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så mycket bifall. Hennes storhet i den finare komedien uteslöt icke en dylik i de tragiska rollerna och det var en ny värld, hög och skön, som uppläts för hennes själ, då hon i sorgespelen rörde sig i de gamla mästarnas karaktärer.
Den bildning hon tillkämpat sig gav henne förmåga att uppfatta såväl dikten som verkligheten: den drömmande skalden och den i livet handlande människan. Denna skådespelarens storhet att på en gång tjusas av det sköna i konsten att låta sig undervisas av det sanna i livet — att leva i det förflutna och tillika vara ett barn endast av sin tid. Få skådespelerskor ha som Emelie Högqvist löst denna bildningens och snillets stora uppgift och som hon dragit själva hopens sinnen med trollmakt inom kretsen av sitt konstnärliga välde.
En av hennes samtida säger: »Vem minnes henne ej som Maria Stuart, huru milt hon led, huru kvinnligt svärmande hon älskade, huru hög hon stod där i sitt avsked från det liv, som dock var henne så kärt! Även hela sin tjänande omgivning ger hon sitt farväl, sin välsignelse och — vid varje dylikt tillfälle kom hela denna skara av tjänare (som till största delen består av personer på en lägre bildningsgrad) ut från scenen under högljudda snyftningar. Sådan är inspirationens makt — detta andens strömdrag, som ovillkorligen förer med sig allt i sin brusande fåra.»[1]
Om även det kunde finnas en och annan av herrar kritici, som förklarade sig icke vara ’fullt tillfredsställda’ med hennes återgivande av själens väldigare rörelse och den storartade passionen, så erkände dessa dock, att ett undantag härifrån bildade två Shakespearska roller: ’Julia’ och ’Ofelia’ — att denna senare isynnerhet, iklädd Emelie Högqvists gestalt, fick en betydelse för det Shakespearska dramat, som den förr hos oss aldrig ägt och möjligen aldrig torde få.
En recensent yttrar bland annat: »Mamsell Högqvist har sin triumf i de båda scenerna, varest Ofelia är vansinnig. Någonting mera förvillande har man svårligen sett. Det ihåliga irrandet i den nyss så ömma blicken, den själsfrånvaro, som visar sig i den ovissa gången när hon inträder, tonen i själva den på ett bedrövligt rörande sätt framgnolade sång, vari det längtande hjärtat ger luft åt den känsla, det blivit befallt att dölja, samt framför allt, när hon sitter och plockar halmstråen omkring sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
