- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
235

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och hela världen, dels hemförda minnen från utlandets mest lysande konst- och industriutställningar.[1] Hon lutade sig med ett tankspritt uttryck över blommorna och rörde vid några porslinspjäser på det vackra sätt, som är fruntimmer eget, för att dock snart tröttna på detta ordnande och sjönk ned i vilstolen samt hängav sig åt sina drömmar.

Ljudet av dämpade steg över mattbelagda gemak kom henne snart att med ett leende höja sitt huvud samt springa upp, och hon stod öga mot öga med kronprinsen, i samma stund hon drog undan portièren.

»Jag har skyndat hit», sade han och besvarade hennes leende, »för att tacka er för i går!»

Leendet dröjde på hennes läppar, men hennes blick var orolig och forskande. »Och Ers kunglig höghet har ingenting att anmärka?»

»Ni var Ofelia... jag kan inte säga er något mera...» Han fattade hennes händer och såg på henne på en gång ömt och beskyddande. »Jag tror inte ens att Shakespeare skulle haft något anmärka mot er...»

»När man älskar, är det inte svårt att tolka kärleken», sade hon glättigt. »Men utan mina studier i Paris skulle det inte varit stort bevänt med mig, fruktar jag... där lärde jag mig att dra nytta av vad jag dittills lärt och att ge liv åt vad jag kände.»

Hon sköt en taburett fram till det soffhörn, i vilket prinsen tagit plats, och sättande sig ett par steg ifrån honom skakade hon skalkaktigt sitt huvud. »Men ändå är jag inte nöjd... jag har sett mamsell Mars, detta är inte nog för mig... jag måste också göra hennes bekantskap... jag känner på förhand, att hon och jag skola bli vänner...»

»Hon är betydligt äldre än ni... hon kunde vara er mor...»

»Men det blir inte en moderlig och dotterlig känsla mellan oss... hon är fullt ut lika ungdomlig som jag... så fort våren kommer, hoppas jag göra hennes bekantskap. En av mina vänner i Paris har talat med henne om mig... jag fick just i dag detta brev, det är fullt av lovtal över henne.»

»Ni för en vidlyftig korrespondens Emelie», anmärkte prinsen, i det han såg bort till den med brev fullastade brickan.


[1] Rummets beskrivning är hämtad från ’Grupper och personager’ av Orvar Odd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free