Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick en för sina förhållanden ganska stor summa, och då bedyrade han, att jag minst för ett år hade räddat honom från alla bekymmer.»
»I den vägen kan jag tänka vad som helst om honom...»
»Det är ett slöseri utan alla gränser... hans pretentioner på min hjälpsamhet gå verkligen för långt...»
»Det har jag länge tyckt...»
»Jag vet nu huru det kommer att bli», återtog Emelie med en halft leende, halft tröstlös blick, »varenda postdag kommer han att bestorma mig med brev... och det han skriver är på en gång så komiskt och kvickt, så ömkligt och sorgset, att jag inte vet, om jag skall skratta eller gråta...»
»Låt bli att läsa denna gallimatias... gör dig helt och hållet kvitt honom... det kan inte skada, om han någon tid blir satt på förknappning.»
»Han hör inte till det slags folk, som fogar sig efter omständigheterna... han kommer att göra utvägar... jag har mer än en gång betalt hans skulder...»
»Förklara honom allvarligt, att du inte vidare ämnar göra det, och rättar han sig inte därefter, så låt honom stå sitt kast.»
De båda systrarna hade hastigt växlat dessa ord och under den korta tystnad, som nu uppstod, syntes Emelie alltmera betagen av en orolig tvekan. »Jag hoppades», sade hon, »att han skulle bli räddad, då han kom bort från en stor stads frestelser...»
»Han är just klippt och skuren till landsvägsriddare», muttrade Hanna. »Att det inte skulle bli något bevänt med honom, kunde man väl tro, då han, nästan endast en pojke, råkade i klorna på den där Lydia.»
Vid ljudet av detta namn spred sig en häftig rodnad över Emelies ansikte. »Det var en olycklig bekantskap», sade hon knappast hörbart.
»Inte för att hon tyckte om honom, det tror jag visst inte», fortfor Hanna, som med en jakande nick besvarat systerns anmärkning. »Men sedan du drog dig undan henne, så gjorde hon allt för att kollra bort honom... och detta var inte svårt, för ifrån första stund Jean såg henne blev han betagen. När du var i Paris, levde de båda i sus och dus, som om var dag vore den sista... Jag har förut inte velat oroa dig, men det kan inte skada, att du känner till hans meritlista...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
