- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
241

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

något tvärsäkra och muntra uttryck och det täcka ansiktets oregelbundna drag.

»Det var en evighet sedan vi träffades!»

»En evighet», upprepade Emelie som ett eko.

»Jag tror du hade kunnat gå förbi utan att låtsa om mig», återtog Marie, »och därför har jag stor lust att gräla på dig... Jag måtte väl inte vara förändrad till oigenkänlighet heller!... Men du är dig alldeles lik som förr eller åtminstone sådan jag föreställde mig du skulle bli... så ofta mamma och jag ha talat om dig...»

Den unga flickan tystnade en sekund, i det hon leende såg upp till Emelie. »Fast vi bo på bondlandet, följa vi nog med vår tid och det är oss inte obekant, vilken storhet du blivit... ditt rykte är naturligtvis spritt vida omkring...»

Hennes rykte. Emelie kvävde en suck, i det hon bleknade. Hade man sport allt om henne?

»Ja ja, om aktriser språkar man vanligtvis mycket», sade hon och drog sig något tillbaka från Marie. »Det är nästan som om deras enskilda liv också hörde till offentligheten... om mig talar man nog både ont och gott, och det värsta är att kanske allt är sant.»

»Har jag sagt något som ...» En blossande rodnad betäckte plötsligt Maries ansikte. »Vad man än säger», fortfor hon, »det må nu vara sant eller inte, så är du ändå för oss den du alltid var... må detta vara nog sagt och låt inte några tråkigheter skilja oss åt...»

»För min del är jag så glad, att jag träffat dig», återtog den unga flickan med en hjärtlig blick... »jag hade naturligtvis tänkt att göra min uppvaktning, och eftersom jag nu mött dig, har jag tillfälle att fråga om jag är välkommen?»

»Det får du se när du kommer.» Emelie hade instämt i den unga flickans glättiga tonfall, men det ändrades i hast till allvar, då hon tillade: »Och vet din mor utav, att du ämnade dig till mig?»

»Hon har sänt med mig hela skäppor fulla med hälsningar, men jag ämnar inte skaka ur dem, förrän jag är på ditt område.»

»Hon har alltid varit god emot mig!» viskade Emelie och för första gången efter detta återseende låg en obemängd känsla av fröjd i hennes sinne, under det hon tryckte Maries hand. Hennes sätt, vilket dittills varit tillbakadraget, kallt, nästan stolt,

16 — Epielie Högqvist,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emelie/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free