- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
244

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Så väl jag kommer ihåg den lilla vindskupan med dess solljus, fågelsång, blommor och vitskimrande gardiner...» Emelie kvävde en suck, denna motsats till det hem, däri hon hade växt upp, skar henne i hjärtat. »Jag önskar att fru Werners vänliga skydd ständigt stått mig till buds. Man är alltid egoistisk i sina önskningar», tillade hon och skakade sitt huvud, »det hade varit att beröva din mor en mängd sorgfria dagar...»

»Morbror är rätt snäll åtminstone på sitt vis, och fast han inte kan sätta sig in i våra känslor, så tror jag nog han känner deltagande, åtminstone för den olycka, som träffat mamma, men det oaktat... Du kan förstå», avbröt hon häftigt, »att jag inte med alltför lätt och glatt hjärta lämnade henne, då jag så att säga är både hennes hand och öga... Att veta hur hon nu får treva sig fram och därtill utan den ringaste förströelse, vare sig genom läsning eller annat... att ha mörker runt omkring och jämväl nödgas sluta alla små förtroliga meddelanden inom sig... det är denna sorgliga belägenhet, vari jag försatt henne, utan hopp att kanske någonsin få återvända, för att tillbringa vårt liv lika lugnt som nu...»

»Jag förstår inte riktigt...»

»Min resa hit till staden är en förvisning», sade hon bittert, »men fast jag sätter mamma i en mer än tråkig belägenhet och gör hennes olycka dubbelt tung, så kan jag inte gå in på morbrors förslag.»

»Han måtte då fordra av dig något ytterst svårt och plågsamt?...»

»Något ytterst svårt och plågsamt», upprepade hon mitt emellan gråt och skratt. »Han vill gifta bort mig med en gammal prost, om du visste så tjock och däst han ser ut, tänk dig, ett eldrött, klotrunt ansikte och nästan inga ögon», nu tog skrattlystnaden överhanden, »han ser ut som ett månsken i purpurfärg...»

»Han har tre barn», återtog hon, sedan hon skrattat ut, »tre barn, för vilka han behöver en mor... han har valt mig just för min huslighets skull, i synnerhet för att jag kan sy och lappa», tillade hon klagande, »hans pojkar göra inte något annat än slita hål på armbågarna. Förgäves har jag bett honom att se sig om på annat håll, han betraktar mig som sin enda utvalda och morbror envisas i att anse det föreslagna giftermålet som ett passande parti för mig... han vill gifta bort mig, liksom en gång min mor...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free