- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
248

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det i alla fall’, som gjorde henne i frestelsens stund mindre vaksam.

»Jag har bestämt fört dina tankar till något som... som för dig är plågsamt», stammade Marie förvirrad.

»Nej, jag har visst inte lust att plåga mig och därför söker jag i denna stund...» Emelie avbröt sig och tillade: »Det är ju så vanligt när man felat, att man gärna vill vältra en del av skulden på andra. Jo jo du, så är det med mig, det är inte värt att jag gör mig bättre, än jag är!»

»Men här sitta vi och bli riktigt nedtryckta av gamla minnen», återtog hon samt reste sig upp för att i samma stund återfå sitt glättiga och obekymrade lynne. »Herr Adler gjorde mig en tjänst, som jag långt efteråt tänkte på med tacksamhet... och jag gör det ännu... i sinom tid skall jag kanske kunna visa min erkänsla... Se så lilla Marie, nu skola vi båda slå alla tråkiga griller ur hågen... här inne ha vi ljus och där borta äro druvor, seltersvatten och lemonad ... vi ha pratat så mycket, att vi behöva en läskedryck... och nu vill jag spela för dig en liten bit...»

Och Emelie trädde härvid till pianot, där hon föredrog en uppsluppen polska, på vilken följde en sedesam angläs, som snart övergick till några smältande folkmelodier. Hon gjorde detta utan allt anspråk, täckt och behagligt, så som allt vad denna av naturen sällsynt utrustade kvinna företog sig.[1]

»Det där var riktigt trevligt, Emelie!»

»Detta var meningen», svarade hon glatt och svängde om pianostolen, så att hon kom till att sitta ansikte mot ansikte med Marie. »Men för att återgå till det gamla... sedan lämna vi det för att inte återkomma därtill, åtminstone för i kväll.

»Oavsett», fortfor Emelie livligt, »att herr Adler visade mig en uppmärksamhet, vilken vem som helst den där natten i min belägenhet skulle ha framkallat, så, ehuru jag är honom tack skyldig, är det inte detta, som föranleder det jag nu vill säga... härvidlag koncentrera sig mina känslor uteslutande kring din mor...

»Intet bevis av tacksamhet å min sida, kan någonsin ersätta vad hon en gång var för mig... Fast jag ägde ett hem, så... vem kunde i visst fall vara värnlösare än jag... det är inte utan smärta jag erkänner detta... men fru Werner


[1] ’Grupper och personager’ av Orvar Odd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emelie/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free