Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbarmade sig över min värnlöshet, och de enda verkliga glädjeglimtar jag hade i min barndom voro de, hon beredde mig. Vi hade allt bra roligt tillsammans vid den tiden, lilla Mia!»
I Emelies ögon glänste tårar, som långsamt runno nedför hennes kinder, och Marie kastade sig högt snyftande i hennes famn. »Jag är så glad, att vi funnit varandra igen!» viskade hon. »Under de här många åren hade jag ju kunnat skriva till dig någon gång, för att säga att du ständigt var i våra tankar och be dig hålla en liten öppen vrå för oss i din hågkomst.... men förändrade förhållanden, mammas olycka...»
»Tror du inte jag förstår, att hon upptog hela din tid och alla dina omsorger...»
»Alltid hade jag likväl någon gång kunnat låta höra av mig och jag kan inte nog säga dig, hur jag i denna stund ångrar...»
»En liten försummelse mot en gammal vän är kanske det enda du har att ångra... lycklig du!... Men skall man oupphörligen säga till sig själv: ’jag hade kunnat, jag hade kunnat och ändå har jag inte’... då vore det bäst, man höljde sig med säck och aska och drog sig undan som en snigel i akt och mening att gräma sig till döds. För min del», fortfor hon glättigt, »har jag gjort på samma sätt som du... jag kunde ju gjort mig påmind... men jag ångrar inte min försummelse, för då hade vi följt med varandras görande och låtande och vi hade gått miste om detta återfinnande och denna nyväckta förtrolighet... denna nästan heliga stund... Det kan väl behövas att man någon gång rannsakar sitt eget hjärta.»
Hon reste sig upp och med armarna slutna kring varandra, vandrade de en stund tigande fram och tillbaka.
»I en svår stund», återtog Emelie, i det hon stannade och tryckte Marie ännu närmare intill sig. »I en svår stund, jag var ännu nästan ett barn, så åtog sig din mor att ställa tillrätta för mig förhållanden, som hart nära hade bragt mig till förtvivlan... Genom hennes bemedling hos Selinder fick jag anställning hos hovsekter Berggren, något som jag då ansåg för höjden av lycka och tycker så ännu, ty oaktat vårt kringflackande kom jag i beröring med en del personer... riktiga mönstermänniskor, du», tillade hon glättigt, »som jag innesluter i tacksam hågkomst... Men ingen har dock så, som din mor en gång, varit mitt skydd och värn... Det är nu min tur att söka återgälda vad hon varit för mig. För tillfället har jag väl inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
