Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»’Kom med mig’, sade hon leende och förde mig fram till sitt skrivbord, ’känner ni igen det här?’
»Hon hade öppnat en låda och framtog därur ett plån, tydligt ryckt ur en annotationsbok. Jag läste där mitt eget namn ditklottrat med stora, ojämna bokstäver.
»Ja, det var min egen handstil... jag hade inte någon bättre, på den tiden då det där skrevs!»
Emelie blickade leende omkring sig. »Jag tror», sade hon, »att jag berättat för vem som velat lyssna därpå... att jag som sagt berättat om den gamle, rike, engelske gentlemannen... han, som var den förste, vilken vänligt erkände, det jag ägde sceniska anlag, och väckte åtrå hos mig att få se och studera mamsell Mars. På hans anmodan var det jag tecknat mitt namn i en annotationsbok... det var mina egna kråkfötter, jag nyss hade läst.
»’Han gäller mycket för mig’, försäkrade mamsell Mars alltjämt leende, då jag berättat för henne denna lilla episod från min kringresande konstnärstid, ’och han har på det varmaste rekommenderat er.’[1]
»Och vem är jag så stor tack skyldig?
»’Vem’? upprepade hon. ’Säg mig i stället vad ni själv hört om honom?’
»Man sa’ mig, att han var en rik, excentrisk engelsman, som reste omkring för sitt nöje, och att hans största nöje bestod i att jaga björnar i våra skogar.
»’Han var själv ett ädelt villebråd, som man jagade, men inte någon björn, snarare ett lejon, vars styrka man fruktade... men hans styrka har segrat till slut och ger kraft åt våra viktigaste politiska förhållanden. Allt det där är likväl en hemlighet, som jag inte kan förråda... träffar jag någon gång denne man mr... mr Patterson, så vill jag framföra edra vänligaste hälsningar’.»
»Nå vidare», inföll fru Frösslind.
»Det finns inte något vidare... Jag var sedan ofta tillsammans med mamsell Mars, dagligen, nästan stundligen, men så fort jag förde talet på denne mystiske mr Patterson, förstod hon att undvika mina frågor, fastän hon kände till mitt intresse samt att det varit hans uppmuntran, som, mitt i alla motgångar, hållit mig vid friskt mod.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
