- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
260

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Om hon kunde styra något till det bästa, så tror jag inte hon hade något däremot», sade Marie glättigt.

»Till det bästa», upprepade fru Högqvist, »det beror hur man tar det... jag vet bara, att hon lade sin näsa i blöt i angelägenheter, som rakt inte rörde henne.»

»Men snälla mamma», inföll Hanna, som icke visste om hon skulle gråta eller skratta. »Detta är att vara alldeles för svår...»

»Så säger du alltid, när jag säger det som är sant...»

»Nog kan det hända att hennes välmening mången gång varit opåkallad, det vill jag visst inte bestrida», genmälde Marie, »men det har varit i sådana fall, då hon ansett det vara en plikt att ingripa... Min mor är i grund och botten den bästa människa under solen!»

Detta var en något energisk förklaring, och då Emelie instämde, sade fru Högqvist sträft, att som hon finge hela huset emot sig, så snart hon yttrade något, vore det önskligt, att hon utom sin lamhet också bleve förstummad.

Måhända trängde sig i detta ögonblick tanken på den sjuka, att hon, i detta önskade fall, vore så gott som död, ty hon började se sig omkring med oroliga blickar.

»Emelie», sade hon svagt, och då denna på hennes kallelse skyndade fram, höll hon fast hennes hand och såg nästan ångestfullt upp till henne.

»Är det något, kära mamma?»

»Om någon i min frånvaro skulle säga ett eller annat ofördelaktigt om mig... sant eller inte... skulle du då söka till att ta mitt försvar?...»

»Visst skulle jag det!»

Den sjukas ansikte fick ett lugnare uttryck.

»Nöden och fattigdomen förmörka allt», viskade hon. »Man går lätt vilse, när man vill bort ur eländet... det är ett sådant mörker att man inte alltid ser rätta vägen... vill du... Säg vill du låta detta lända mig som ursäkt?»

»Vad är väl jag, att jag skulle våga döma...»

»Men det finns en som dömer...»

»Jag tror och hoppas på hans nåd!»

De hade växlat dessa ord, tyst, sakta nästan som en vindfläkt.

»Jag hade bort sträva till att ni... men i stället...»

Fru Högqvist tystnade och blicken blev åter orolig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free