Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag tror det är gud Amor själv förklädd till hjälte!» utbrast den civilt klädde unge mannen, medan officeren brast ut i ett hjärtligt skratt.
»Stig in, auditör Blanche... jag hade egentligen ämnat mig ut, men...»
»Låt inte mig uppehålla... jag är inte den...»
»Som vill förhindra ett litet äventyr», inföll Emelie Högqvist. »Ja, det kan så synas, eftersom ni finner mig i den här kostymen... En och annan gång», tillade hon leende, »kan det nog falla mig in, att som kavaljer studera Stockholmslivet... men i dag är det blott min mening, att så obemärkt som möjligt söka upp en gammal ungdomsvän.»
Det var full vinterskymning, och då de inträdde, var ljuskronan tänd i salen.
Ehuru år förgått sedan den stund, då Emelie genom sitt intagande sätt hade bragt fru Werners bror att för första gången erkänna, det utom penningen även skönheten hade ett värde, så, som sagt, ehuru år voro förgångna sedan dess, var denna skönhet ännu i sin fulla glans, liksom hennes talang var på högsta höjden av sin fulländning.
»För att inte onödigtvis uppehålla er», återtog Blanche, »vill jag kort och gott nämna, att Lindeberg efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen kan förverkliga sin gamla plan med nya teatern... Meningen är att engagera dugliga sujetter och jag tänkte att Jean...»
»Ja visst, ja, det vore mer än önskligt för mig!» svarade Emelie livligt. »Jag har ofta tänkt på, att han borde komma hit upp... han är mycket omtyckt i landsorten», fortfor hon, »och jag hoppas, han skall lyckas även här...»
»Det är en verklig talang... jag har i Uppsala sett honom mer än en gång...»
»Ni gör mig en stor glädje med detta erkännande...»
»Jag har talat med Lindeberg om honom och har på hans begäran redan åtskilliga gånger vänt mig till er bror, men han har ännu icke besvarat något enda av mina brev...»
»Han är oefterrättlig!» Emelies nyss så leende ansikte hade fått ett smärtfullt uttryck. »När jag ibland tänker på honom, blir jag så ängslig, att jag knappast vet vad jag skall taga mig till... Anbudet är emellertid alltför fördelaktigt för att det, genom hans slarviga uraktlåtenhet, skall falla i glömska eller inte antagas... jag vill ställa saken till rätta och är tacksam för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
