- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
265

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att han blivit ihågkommen... Går ni redan herr auditör?... I så fall, om ni inte har något bättre för er, kanske vi följas åt... kanske ni på en stund vill bli min kavaljer?... Jag ämnar mig långt bort... vi ta oss naturligtvis en släde och kunna då vidare språka om Jean... och bästa sättet att bringa honom till förnuft...»

Under det man ordade om detta ämne och kapten Anders Lindeberg, den berömde politiske skriftställaren, vilken oaktat alla hinder och bekymmer äntligen hade lyckats förverkliga en av sina huvudidéer och Kungl. teaterns privilegium till trots snart nog kunde vara i stånd att inviga sin nya teater, hade släden med rask fart svängt åstad. Man hade på detta sätt lämnat staden bakom sig och hunnit ett gott stycke upp på söder till den s. k. Hornskroken, vilken vid denna tid var tämligen glest bebyggd och med hus, som oftast hade ett allt annat än inbjudande utseende.

»Nu äro vi snart vid målet», sade Emelie, i det hon såg sig omkring. »Det är nästan ett anonymt brev, som kallat mig hit», fortfor hon. »I fall jag misstager mig om den väntande personen, så tänkte jag, att det kanske är klokast, om jag inte visar mig i min rätta skepnad, isynnerhet som man uppmanat mig att komma så obemärkt som möjligt... det är kanske behövligt att jag rekognoscerar terrängen... Jag har inte mycket förtroende till anonyma skrivelser med ingen eller så gott som ingen underskrift...»

»Och i den här stadsdelen till på köpet... ni borde låtit någon annan...»

»Man besvor mig att skynda och en annan skulle kanske inte kunnat uträtta detsamma som jag. Men nu har jag narrat er med», avbröt hon sig, »narrat er med mig utan att betänka följderna... Vad skall ni taga er till, medan jag är borta och kanske en lång stund låter vänta på mig...»

»Vad gör kusken och hästarna?»

Emelie skrattade. »Kuskars och hästars livsuppgift är tålamod...»

»Ni tvivlar på, att jag saknar denna dygd och däri har ni rätt... sedan jag sett er träda in där man väntar er och lyssnat några minuter i händelse ni ger upp något nödrop...»

»Jag är aldrig rädd för andra försåt än dem min egen svaghet lägger ut för mig... Nå, vad ämnar ni taga er till?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free