Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minst han och isynnerhet hon... Jag har en god vän i Kristianstad, stadsklockaren Möllers hustru, och hon har lovat uppfostra gossen... för barnet», här såg hon åter bort till soffan, »för barnet är väl sörjt.»
»För nära ett halft år sedan kom jag hit upp», fullföljde hon efter en stunds tystnad, »jag kom hit för att dölja min olycka och tog in här hos min gamla mormor, som då levde... jag kom inte precis tomhänt, men gummans sjukdom och död medtogo alla tillgångar... jag har måst sälja och pantsätta allt ända intill min sista snygga klänning och jag kan i denna stund inte komma utom dörren...»
»Min snälla Malla, allt det där är ju lätt hjälpt och du gör mig en verklig glädje, om du tillåter mig...»
»Nej, nej, härvidlag reder jag mig!» inföll Malla livligt. »Det är inte någon särdeles stor summa jag behöver... jag har skrivit till fru Möller och hon har svarat att hjälpen kommer med snaraste, redan om några dagar... Det lån hon lämnar, vet hon, jag är i tillfälle att återbetala... jag är inte utan utsikter att få engagemang», fortfor Malla, i det hon icke utan självkänsla höjde sitt huvud. »Hovsekter Berggren har skrivit, att jag när som helst åter är välkommen till hans sällskap... min teatergarderob har jag i lyckligt förvar i Kristianstad, eljest så... Nej», avbröt hon sig, »jag talar bara om allt detta, för att du skall veta hur jag har det och för att du därigenom kan förstå, att jag med bästa vilja inte kan göra något för min syster... Det är för att tala om henne, jag vågat besvära dig hit...»
Malla drog djupt efter andan och sökte kväva de tårar, som kommo hennes läppar att darra. »Selma är en fjorton, femton år, just vid den åldern, då du och jag kommo ut i världen... jag förstår inte vad hon skall taga sig till, om inte någon förbarmar sig över henne... Visst kunde jag ta henne med mig och också få något att göra för henne hos Berggren... men om hon kunde skonas från teatern, om hon kunde skonas från att så ung och oerfaren kastas ut i frestelser...
»Ser du lilla Emelie, då jag nu här i månader varit alldeles som en förskjuten och inte haft något annat för mig än fundera och ideligen fundera, så har jag kommit att tänka på, att det skulle vara för väl, om flickan kunde få ett bättre och lugnare liv, än det jag störtat mig i... Hon har ett så milt och glatt lynne... de mildaste och gladaste bli de olyckligaste...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
