Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man måste vara furier eller något ditåt, om man vid teatern någorlunda skall kunna stå på sig... såvida man inte är ett snille liksom du...
»Jag vet, att du hjälpt så mången olycklig, att du ur dagliga bekymmer räddat så mången nödställd... ack nej, låt mig tala ut!... Jag har under så många månader måst sluta inne alla mina tankar... låt mig nu få lätta mitt sinne!... Ryck detta barn undan frestelser och förförelser, och jag... och hon...»
Malla sjönk gråtande till Emelies bröst.
»Var lugn, jag lovar dra försorg om flickans framtid», viskade Emelie, i det hon tryckte Malla intill sig. »Men jag har svårt att förlåta, det du inte förr har vänt dig till mig... att du inte låtit mig få deltaga i dina bekymmer... att du inte låtit mig en smula få muntra upp dig...
»Se så, krya nu på dig», tillade hon milt, »jag har redan en idé, huru jag kan arrangera för Selma... det var ju så hon heter? Gott... Jo, jag vill tala med min syster, hon är modist och mycket anlitad samt särdeles omtyckt... hon är färdig att arbeta livet ur sig och kan väl behöva en liten hjälpreda. Nu sedan min mor är död», fortfor Emelie med en suck: »hon dog i avtyning för några år sedan, och fastän hon mycket tog Hannas tid och uppmärksamhet i anspråk... kanske till och med just därför, så tror jag att syster känner ensamheten tryckande ibland. Hanna hör till det slags folk», tillade hon leende, »som trives bäst ju mer det har att syssla och bråka... en elev kommer att ta hennes undervisning i anspråk, detta skall rycka upp henne samt kanske skingra hennes fallenhet för grubblerier... Kanske att lärarinna och elev med tiden skola kunna fästa sig vid varandra... bli kompanjoner och rikt folk, vem vet?»
»Du har lyft en sten från mitt bröst... Under de sista dagarna har jag varit alldeles ifrån mig och ju närmare det led på tiden, att jag själv skulle bege mig åstad, desto oroligare blev jag... Begäret att vända mig till dig blev allt starkare... jag kunde till slut inte motstå det, och jag tackar Gud för att du...»
»Nej, jag blir ond på dig, Malla», avbröt Emelie, »du ser så klen ut och gör orätt att uppröra dig så här... Jag kommer snart till dig igen och då i kvinnoskepnad... jag kommer och hämtar er alla härifrån; tills du blir färdig att resa, kunna ni alla slå er ned hos Hanna, så kan du få en föreställning om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
