- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
270

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förläget uttryck, medan det såg ut som om hon icke visste, huru vida hon skulle stiga in eller träda tillbaka.

»Sätt ifrån dig flaskan och kom in och stäng dörren!» ropade Malla emot henne. »Kära Selma, mamsell Högqvist hjälper oss, jag har nu fått löfte därom!»

»Hjälper oss!» kom som ett eko över flickans läpper. Hon knäppte tillsammans sina händer, och där hon nu stod i den tunna, slitna dräkten och med det mörka håret böljande över hals och axlar, var hon så intagande i sin rörelse och glädje, att Emelie nästan kände sig frestad att omfamna flickan samt att icke begagna sig av den gamla vanliga fyndighet, med vilken Malla förstått giva ett sken av, att den unge, vackre officeren varit ett budskap från Emelie.

»Ett ord», sade hon och vände sig leende från flickan samt förde Malla avsides bort mot dörren. »Håll dig nu i ordning tills i morgon, då jag som sagt ungefärligen vid denna tid hämtar er... För att nödigt kunna rusta ut dig och Selma, får du inte neka att ta emot det här.» Emelie tryckte sin börs i Mallas hand och skyndade ut.

»Gud vare tack, att jag for hit», var det enda hon sade till Blanche om sitt besök.

»Jag är inte heller missbelåten över mitt vistande på utskänkningsstället», svarade han leende. »Det var ett sällskap, som skulle passat en målare att studera... isynnerhet en murare... en ypperlig typ... jag skulle inte alls ha något emot att få träffa honom en gång till...»

De voro var för sig mera fåordiga än under utfärden, och då de skildes åt utanför Pallinska huset, gensköts Blanche av en starkt växt man med brett ansikte och vars tjocka bruna hår föll i en lugg ned under hatten. Det låg något elefantlikt i hans rörelser, då han närmade sig, och medan hans spelande bruna ögon sågo efter den bortskyndande unga militären, sade han med glansen av ett leende under de mörka mustascherna: »Jag avundas dig den plats du nyss hade i den där släden...»

»Den är nu ledig för dig», skrattade Blanche.

»Dumhuvud... jag sade ’nyss’... ingen förklädnad kan dölja gudinnan!»

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free