Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I anledning av denna inbjudning följde nu snart Emelies farligaste prov, firade hon kanske en av sina stoltaste triumfer.
Det var dagarna efter hennes första uppträdande i Orleanska jungfrun, som denne den rättvisligen ansedde och snillrike skalden f. d. ministern, med den platoniska och entusiastiska hyllning han ägnade konstnärinnan, hade föresatt sig att »lägga hela la haute volée för hennes fötter», den kvinnliga nämligen, den manliga låg där redan.
Till den lysande dejeuner han inbjudit Emelie Högqvist, hade han också inviterat hovets och den högre societetens damer. De kommo — många, kanske de flesta, med en liten skadeglädje över de små förödmjukelser de ämnade bereda henne och de sarkasmer åt vilka hon efteråt skulle ge näring — de lämnade henne övervunna, erövrade, förtjusta. Hon hade som Cesar kommit, blickat och segrat. Från den stunden var hon Sveriges Aspasia eller Ninon de l’Enclos, erkänd och hyllad såsom sådan.[1]
»I politiken överskyler man mången handling av tvetydig och mörk beskaffenhet med den bekanta satsen, att ändamålet helgar medlen», säger om henne, bland annat, en stor författare:[2] »Varföre skulle denna sats ej mildrande få gälla för en skön, men värnlös kvinnas svagheter, som, kanske just i kraft av dem, avtorkat flera tårar, än rätt ofta den strängaste dygd, lika regelbundet girig om helgden av sitt rykte som av sina kapitaler?»
»Det är endast ett fortsatt offer åt sanningen, då vi tillägga att Emelie Högqvist i mån av sina tillgångar med Aspasias förkärlek omhuldade konsten och konstnärer — med Ninons människokärlek ömmade för likars nöd och sträckte en hjälpsam hand åt lidandet, varhelst hon kunde spåra dess tillvaro.»
Men varken talangens glans eller goda gärningars välsignelser mäktade utplåna intrycket av felsteg dem konvenansen icke beslöjat. Baron Brinkmans avsikt att genom sitt exempels inflytande börda den intagande konstnärinnan för det bildade umgängeslivet hade, huru högt man än satte hennes förtjänster som människa och konstnärinna, dock icke medfört den verkan, som den konstälskande och vördnadsvärde mannen hade åsyftat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
