Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet - Trettiosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och ändå[1] i sina förvillelser kunde hon visa världen, att det var förhållandena och icke lystnad eller kall beräkning, som vållat hennes ofärd, och detta visade hon på ett sätt, att ingen torde funnits, man eller kvinna, som under det sista decenniet av hennes liv skulle velat vara den första eller ens den sista att kasta sten på henne.
Men fastän man visste allt detta, visste huru hon hade kämpat för att helga och förädla sina gåvor, var det framfarna med dess förirringar något, som man icke kunde glömma, ehuru just dessa förirringar satte henne i tillfälle att låta det ädla hjärtat föra sin talan.
Baron Brinkmans bemödande att införa Emelie Högqvist i de högre kretsarna strandade mot de sedesammas ömtålighet och förnäma Magdalenors finkänslighet. Huru beundrad hon än var, efterföljdes icke det givna exemplet, vilket visserligen gick henne djupt till sinnes, och, för att döva saknaden, sökte hon i den yppigaste gästvänlighet, den mest förfinade vällevnad ersätta den aktning, som endast kan förlänas av kringgärdade familjeförhållanden.[2]
»O, vi föddes jag med varma känslor,
när de blott mitt hjärtas lugn förtaga?
Varför skall jag brinna för det sköna,
när de kalla män’skor det ej fatta?
Och vi fick jag sångens höga gåva
i en värld, där sångar’n nämns en dåre?»
»Ty jag gärna dåre vill benämnas,
om det är en dårskap till att älska.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
