Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Föremålet kan vara otacksamt nog», inföll Emelie, där hon vid frukostbordet satt mitt emot den levnadsglade skämtaren, »och gent emot ett otacksamt föremål är det alltid en dårskap.»
»Grymma... se dig i spegeln och du ser där föremålet för min dyrkan!»
»Då kan jag svara, snälla farbror, att din kärlek inte lämnar ringaste tvivel på, att du är en dåre. Icke förty har jag en stor svaghet och beundran för farbrors poetiska utgjutelser...»
»Min sångmö», sade Braun med en suck, i det han förde ett vinglas till sina läppar, »min sångmö är ett stycke toka, som hellre trives i det fria livet på gatorna, än i de stela salongerna... hellre dansar en yrande polska än en bugande menuett...[1] Jag var rysligt rädd», fortfor han och fyllde sitt glas, »ja, jag vågade knappast släppa henne ut bland nogräknat folk. Mer än en har också klagat över hennes fria fasoner och i världsvimlet händer det lätt, att hon trampar en och annan på tårna, vilket ju är obehagligt, om man har ömma liktornar...»
»Men flertalet måste ändå inte vara så ömfotat», svarade Emelie, i det hon, som dessert på den starkare anrättningen, sög på en klase druvor. »Man skrattar i allmänhet gärna, om man också blir trampad en smula, då sångmön i sin yrande fart är lätt som en vind... Man behövde verkligen något uppfriskande mitt bland våra ’byroniskt stämda lutor’...»
»Men att låta henne röra sig och ’skratta så fritt och ogenerat i ett vittert och suckande sällskap’... När jag närmare tänker på saken, undrar jag inte alls på, att en och annan frågat: ’vad, kan detta verkligen gå an?’»
»Sedan man återkommit från sin förvåning», inföll Emelie leende, »är man färdig att omfamna den jovialiska sångaren... och således...»
»När slutet är gott är allting gott», avbröt han, »det borde åtminstone så vara... men, Emelie, anse mig som en otacksam varelse, jag förtjänar det. Det bifall jag vunnit har icke lämnat någon tillfredsställelse efter sig. Det har sjudit, pärlat och skummat högt vid de fyllda glasen, men — försvunnit med de tömda. Det har ljudit i de livliga sällskapernas skratt, men dött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
