- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
277

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bort med det sista ekot därav. Jag har vaknat upp till mig själv liksom morgonen efter en alltför glad dag...»[1]

»Ett sådant uppvaknande kan jag nog fatta», sade Emelie, i det hon kvävde en suck. »Mitt i bifallet en smula bondånger, när man tänker tillbaka...»

»Men ändå älskar jag sången.» Han hade lutat sig mot stolens ryggstöd och stirrade tankspridd framför sig. »Kärleken är ändå besynnerlig, Emelie», återtog han, »den kan vara envis som synden och låter ibland inte avspisa sig med några moralkakor... man kan till och med älska det som gjort en olycklig, älska till och med det man förbannar... och ingen kärlek är starkare och förfärligare än den...»

Hon vände ansiktet till hälften ifrån honom, händerna lågo maktlösa och orörliga i skötet och en stark rodnad flammade över hennes kinder.

»Vad särskilt sången beträffar», återtog han, »så, oaktat min oförnöjsamhet, har den dock haft det goda med sig att den till en del tröstat mig i livets vedermödor och sorger... Det är med den som en älskarinna...»

»Eller en älskare», viskade Emelie ljudlöst.

»Men om hon trots min dyrkan skulle börja visa sig kallsinnig... om hon inte skulle vara densamma som förr, om hon en vacker dag skulle tröttna på... skulle överge mig... Vad går åt dig, Emelie?» avbröt han sig förskräckt av den plötsliga blekhet, som hade följt purpurglöden, vilken nyss brann på hennes kind, medan en blixt av outsäglig ångest sköt ur hennes ögon. »Hur är det, mår du illa?» tillade han och reste sig till hälften.

»Nej, nej, bliv sittande», hon höjde sin avvärjande hand. »Det är ingenting... jag känner mig endast ofta trött...»

»Men du borde tala med en läkare, Emelie... du har naturligtvis gjort det...»

»Naturligtvis», upprepade hon, »men det finns små åkommor och krämpor, som ingen doktor kan bota... Nå, i alla fall... i sommar skall jag resa till någon bad- eller brunnsort... Vill du inte klinga med mig, farbror», fortfor hon med ett leende, som åter var ljuvt och glatt. »En skål för din sångmö, Vilhelm!»

»Och för trofastheten», tillade han med en dröjande, tankfull blick.


[1] Ur ’Regnbågen’ av Ridderstad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free