- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
278

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


De hade rest sig från bordet och gingo in i ett närbeläget kabinett, där Emelie med ett litet oroligt uttryck gick fram till fönstret, i det hon blickade utåt och därpå såg bort till kaminfrisen, där ett urverk, uppburet av de tre gracerna, pickade sin jämna lugna takt.

»Väntar du någon?»

Hon nickade jakande.

»Det är redan långt lidet och det är säkert tid på att jag bryter upp?...»

»Nej, tvärtom», inföll hon livligt, »jag ville just be farbror stanna... jag har glömt nämna, det jag väntar min bror... och du gjorde mig en stor tjänst, Vilhelm, om du ville hjälpa mig att hålla honom sällskap...»

»Inte något hellre än det!...»

»Jean gör mig oupphörliga bekymmer», återtog Emelie efter en liten paus.

»Och vad är det nu? Är det något särskilt?»

»Det är olyckligtvis något ytterst vanligt... Blanche var här ett par minuter förrän farbror kom... Han var utom sig och jag undrar inte därpå... hans länge bebådade lustspel skall ju uppföras för första gången i kväll och generalrepetitionen har måst försiggå utan Jean... och det är på honom styckets framgång till en stor del kommer att bero...»

»Nå, men jag förstår inte... vill då Jean inte utföra den där rollen?... Då jag sist talade med honom, var han emellertid förtjust över den...»

»Men oaktat sin förtjusning har han emellertid inte infunnit sig. Jag vet emellertid någorlunda, var han tagit vägen», fortfor Emelie, i det hon bekvämt lutade sig tillbaka mot ett soffhörn. »Blanche var i dag tidigt på morgonen hos honom för att ta’ honom under sin uppsikt, men i hans bostad hade ingen sett till honom sedan i går vid middagstiden... Hela teaterpersonalen kom i rörelse och man sökte honom på de ställen, där han brukar uppehålla sig, och på en källare har man erhållit upplysning om, att han verkligen varit där, men därifrån blivit avhämtad av två slottskanslibetjänter, som fört honom till gäldstugan... Jag är nu så rädd», hennes händer lekte en smula nervöst med klänningens spetsar, »jag är så rädd, att man inte skall finna honom där!»[1]


[1] Ur ’Regnbågen’ av Ridderstad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free