- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
279

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Braun skrattade, »Var lugn, jag tror hans affärer äro sådana, att man verkligon kan hoppas det bästa.»

»Men det är ju förfärligt», återtog Emelie, »vad skall det väl slutligen bli med honom? Jag betalar för honom den ena summan efter den andra, och ändå vet jag sannerligen inte hur många gånger han varit bysatt och jag löst ut honom... Han skördar riktiga triumfer på Nya teatern, men vore det inte för Blanche och hans lustspel, så... tyst, jag tycker mig höra röster i tamburen... ja, det är han!... Jag har bett, att man äntligen skall föra hit honom... snälla farbror, hjälp mig nu att sällskapa med honom... att han äntligen inte må slippa ifrån oss, förrän vi i afton lyckligen och väl fått honom ner till teatern i sin klädloge...»

»För att hålla honom i styr lovar jag till och med dra’ blankt om det behövs... Nej, bli inte förskräckt, lilla Emelie», tillade han skämtande, »det är bara militärtermer, som emellanåt komma över mig... en av mina gamla, kära knölpåkar kan göra samma tjänst...»

»Det vore kanske inte oävet, om han fick smaka den» skrattade Emelie.

»Nej, vad ser jag, kära syster», ropade Jean, som i detta ögonblick kom inraglandes. »Du skrattar... du är således i en högst nådig sinnesstämning och jag som fruktade ett mindre behagligt uppträde emellan oss... det är verkligen angenämt att kunna misstaga sig ibland...»

»Herre Gud Jean, skall du då aldrig bli förståndig!»

»Det hoppas jag aldrig bli... förståndigt folk gör livet tråkigt både för sig själv och andra...»

»Och tycker du nu, att du ställt till det trevligt?»

»Åtminstone glatt!» han sjönk ned i ett soffhörn och med ett uttryck av innerlig förnöjelse sträckte han ut benen och nickade mot Emelie.

»Du har bragt Blanche nästan i förtvivlan», sade hon häftigt. »Då han i morgse var i din bostad och hörde...»

»Att fågeln var utflugen», skrattade Jean, »så kunde han ju trösta sig med, att jag var i bur och att på den pinne, där man satt mig, man lätt kunde få mig fatt... Du kan inte tänka dig lilla Emelie, så roligt jag haft i natt... jag skrattade så jag trodde jag skulle bita mig i öronen... jag svär, att det inte i hela världen finns ett så muntert ställe som bysis!...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free