- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
284

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

idyllisk», tillade hon skrattande, »den är snarare en alpvandring... man söker solen däruppe, som strålar på bergets topp...»

Marie vilade på årorna, i det hon såg bort till Emelie, som med drömmande blickar betraktade de grönskande stränderna, där lövverket ännu stod i sin friskaste fägring och därifrån ett sakta fågelkvitter röjde det glada liv, som byggde bo på trädens gungande grenar. »Ja, var och en har sin smak, jag tycker om idyllen», sade hon, »och den har jag dig att tacka för...»

Det låg en tår i Maries ögon och Emelie besvarade med ett glatt leende den unga fruns tacksamma blick.

»Det är alldeles med oss som med fåglarne därborta», fortfor Marie. »Och vad dig beträffar, så vet jag, att du på din alpvandring har sett solen.»

»Åh ja, någon gång... Men jag», fortfor Emelie, »skulle inte av något, vad det än månde ha varit, kunnat låta locka mig bort från min konstnärsvandring, även om det omkring mig endast varit nattsvart mörker... jag förstår därför inte hur du kan lämna din idyll?»

»Är det en förebråelse för att jag kommit», skrattade Marie. »För att jag är ordhållig och enligt din önskan en och annan gång slår mig lös från hemmet för att förströ mig hos dig...»

»Nej, men jag förundrar mig blott över att du, som så högt älskar ditt hem, har kraft att slita dig lös...»

»Jag erkänner», inföll Marie, »att denna gång var det både si och så med den saken. Emelie har haft kikhosta och var inte riktigt fri därifrån... Mamma ser visserligen ingenting, men hon hör desto bättre, och hon känner till allt så väl hemma, att hon rör sig fullkomligt obehindrat... nå, det oaktat tillstår jag, att jag tvekade litet, innan jag begav mig åstad... ja, jag säger rent ut, kära du, hur det var...»

»Det är rätt», inföll Emelie livligt. »Blanche sa’ härom dagen att vänskapen lever av förtroenden och kärleken av självbedrägerier...»

»Angående vänskapen», sade Marie livligt, »så håller jag med honom, men vad kärleken beträffar, så tror jag att ömsesidigt förtroende även är denna känslas rätta livselement; om den vilar på en sådan grund, har den ett lugnt och säkert stöd.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free