- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
285

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Kärleken har intet stöd», svarade Emelie skrattande, »den svävar i en ständig oro... Men vi komma alldeles bort från vad du ämnade säga... nå oaktat en viss oro begav du dig ändå hemifrån?»

»Jag tänkte, min lilla flicka blir nog bra... mig förutan... jag tänkte, att du, Emelie, behöver mig kanske bättre...»

»Jag behöver dig alltid... jag skulle ha svårt för att undvara dig beständigt...»

»Och inte särskilt nu?»

Emelie rodnade lätt samt gjorde en nekande rörelse. »Av vad anledning tror du något sådant?»

»Det var något i ditt sista brev, som...»

»Mitt brev?» upprepade Emelie förvånad.

»Dina skrivelser bruka vanligtvis vara fulla av små intressanta nyheter och kvicka infall...»

»Och nu var det totalt renons på sådana... jag var kanske för tillfället dummare än vanligt...»

»Det vet jag inte, men jag vet, att då du skrev, låg det över dig ett visst missmod... jag gav mig ingen ro, innan jag sett om dig.»

»Och hur finner du mig nu?» frågade Emelie med en forskande blick.

Marie besvarade den med ett leende. »Jag finner att din mattblå dräkt har en förtjusande silverskiftning och att du aldrig sett mera hänförande ut än i denna stund.»

»Det är just skönheten jag söker bevara — skönheten och lyckan är detsamma för mig.»

»Kom ihåg, vad du nyss sade om vänskapen... är det något som tynger ditt sinne så...»

»Jag har redan skänkt dig hela mitt förtroende: genom skönheten kvarhåller jag lyckan, när den är borta, försvinner allt... Man är glad för var stund som lätt och angenämt flyger bort», återtog hon efter en liten tystnad, under det hon doppade fingerspetsarna i vattnet och stänkte omkring sig en kaskad av vattendroppar, som gnistrade i solskenet. »Det är lika dåraktigt som att tro det vattnet här innehåller guld. Jag skulle åtminstone vilja kvarhålla var flyende minut för att fördröja det förfärliga i att... i att förlora allt», tillade hon med dämpad röst och skälvande läppar. »Men låt oss tala om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free