- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
286

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

något annat... detta ämne är för mig likt ett öppet, blödande sår.»

Marie, som fortfarande vilat på årorna, gav den lätta båten ny fart, och medan hon på en gång frågande och oroligt såg bort till Emelie, hade denna redan återhämtat sig från sin sinnesrörelse. På sitt vanliga älskvärda och glättiga sätt började hon med detsamma tala om en del tilltänkta sommarutflykter, om konst och litteratur, om hemliv och hemtrevnad och snart var åter samtalet i full gång och hon skrattade så glatt och obekymrat, som om livets oro och strider aldrig skulle kunna nå henne.

»Ser jag rätt», sade hon, »så är det Hanna, som står därnere på landgången och vinkar mot oss... jag känner igen hennes gröna parasoll... aj, nu tappar hon den i sjön!»

Där svävade den vaggande för vinden allt längre bort från bryggan, men innan den fylldes med vatten, hade den lätta farkosten hunnit fram och Emelie fattat om kryckan.

»Här har du din klenod», sade hon skrattande och hängde parasollen till torkning över en blommande hagtornsbuske, »nu skola vi dricka vårt kaffe härute, där borta vid bordet, under lövträden är en trevlig plats... Jag kommer strax igen, om ni slå er ner så länge... Härute tycker jag om att ha mina små husmoderliga omsorger...» och hon skyndade bort, men ensam under trädens skuggor föll kanske en skugga av mörka tankar över hennes sinne, ty hennes ansikte hade blivit allvarligt och sorgset.

»Jag är egentligen här», sade Hanna, då de efter en stund sutto tillsammans vid de fullastade brickor av förfriskningar, som Emelie låtit bära ut i trädgården, där hon nu presiderade som en ung husmoder ägnar och anstår, »jag är egentligen här för att tala om för dig, att det gamla hus som jag bor i skall rivas...»

»Du talar om detta», inföll Emelie med ett av sina gladaste leenden, »som om du skulle begravas under dess ruiner...»

»Jag hade tänkt», muttrade Hanna, »att jag skulle få vara där jag var och att jag där skulle få både leva och dö...»

»Nå, jag vet intet annat råd, än att du för detta på en gång trevliga och allvarliga ändamål får se dig om efter någon lämplig plats och...»

»Usch, jag förstår inte, att du alltid kan skämta!»

»Tycker du kanske, jag skulle sätta mig och begråta de där gamla mossbelupna murarnas fall?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free