- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
287

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»För min del har jag åtminstone gråtit», sade Hanna, »och jag erkänner, att då jag blev uppsagd till avflyttning, kom nyheten över mig som ett åskslag.»

Hon teg några sekunder och med en något tankspridd blick, i vilken låg ett visst vemod, stirrade hon bort till en rosenbuske, måhända utan att märka dess knoppar. Reflexen av solstrålarna mellan lövverket ovanför henne for över de regelbundna, något stela anletsdragen, som hade fått ett mera rundat och vekare uttryck än i bekymrens svåraste dagar samt saknade helt och hållet detta förslitna, förhårdnade och plågade utseende, som gjorde att hon nu, mot då, såg nästan ett tiotal år yngre ut. »Jag räknade alltid på», fortfor hon med en suck, »att jag skulle få vara i lugn och fred ...»

»Man bör aldrig göra några framtidsberäkningar, de slå vanligtvis fel», sade lilla fru Adler med en snusförnuftig nick. »För antingen får man det mycket sämre eller mycket bättre än man tänkt sig. För min del kunde jag väl inte drömma om alla de goddagar, som kommit mig till del... och Hanna, som förstår så väl att arrangera», tillade hon med ett älskligt leende, »får kanske efter den nödtvungna flyttningen ett riktigt litet paradis omkring sig...»

»Jag tror Marie nu håller på att bevisa sitt eget påstående», sade Hanna skämtande.

»Hur så?»

»Genom överdriften i att tänka, det jag kan bereda mig ett kommande paradis... men i alla fall, hur det nu än må bli, så kommer jag aldrig att känna mig så hemmastadd som i mina små, låga och, om man så vill, otrevliga rum. Varenda vrå är där som en gammal bekant, ett riktigt sällskap... där har jag haft strider med mig själv om både ett och annat... och alla de tråkigheter, ledsamheter och sorger, som jag där uppleft, stå i vilket ögonblick som helst så levande för mig att...»

»Jo, det var just något att hålla på», skrattade Emelie. »I så fall är du riktigt att gratulera till att man dragit försorg om att rycka dig bort från alla dessa tråkiga hågkomster, som du alldeles för länge ruvat över, liksom de varit en skatt...»

»Och vem säger dig, att de ej för mig varit en skatt?... Jag har nog också där haft glada minnen», fortfor hon efter en liten tystnad. »Men just genom de gamlas bitterhet har jag lärt mig att värdera det goda som tillfallit mig, de ha varit för mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free