Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Trädgården», sade hon till Marie, »har jag låtit inrätta efter en liten mönsterplantering jag såg i min första ungdom... det är hemskt att en sådan redan är passerad, men det är olyckligtvis sant», och då Marie skämtande sade henne att en gudinna har evig ungdom, jävade hennes friska fägring icke detta påstående.
»Jag har för övrigt», fortfor Emelie, »låtit inrätta mig härute ungefärligen så, som jag förut sett hur man kan ordna små, låga rum; trevnaden är inte min uppfinning, den är endast en efterapning... I en liten småstad fanns ett visst gult hus», fortfor hon tankfullt, »där jag för första gången fick idé om hur angenämt ett ordningsfullt och välbärgat hem kan vara...»
Men huru trevligt hon än hade inomhus, satt hon dock helst nere vid vikens leende stränder, där hon aldrig tycktes tröttna på att betrakta den sollysta, blanka vattenspegeln.
»Jag tycker om dess lugn», sade hon, »det inger mig själv fridfulla känslor. Det är inte utan, att jag börjar få smak för enslighet, inte någon eremitaktig», tillade hon skrattande, »jag menar den enslighet, som ständigt är delad av dig, Marie, och strövisiter av ett eller annat dussin vänner.» Och dessa ’dussin’ kommo och gingo och man samspråkade som män och kvinnor göra, då de äro vana vid förtroligt umgänge. I denna atmosfär av blomsterdoft syntes det glada sällskapet få något i sitt lynne av sommarvindens ljuvhet och lätthet. Dagens mer eller mindre viktiga tilldragelser passerade skämtsamt revy, medan Emelie, enligt sin vana i en förtrolig krets, själv trädde till pianot och gav sina gäster till bästa ett litet stycke, föredraget utan allt anspråk, men alltid täckt och behagfullt, under det man slog sig ned i grupper vid småborden, där is, vin och frukter ständigt voro framsatta.
De oroliga, sorgfulla tankar, som emellanåt, isynnerhet i början av denna sommar, hade fördystrat Emelies sinne och vilka hon i förstone, tillsammans med Marie, icke helt och hållet hade kunnat tillbakatränga, antogo snart formen av ett stilla drömmeri. Den lilla anstrykning av mjältsjuka, som låg över denna tankfullhet, försvann likväl allt mer och mer och ett uttryck av den första ungdomens sorglöshet lyste åter ur hennes blick.
»Din närvaro, Marie, har varit bättre för mig än all medicin i världen», sade hon en eftermiddag, då de voro helt och hållet för sig själva. »Det enda, som ännu gör mig en smula orolig och nervös, är att du snart skall lämna mig...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
