Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nå min vän», lilla fru Adlers bruna ögon lyste av ett skälmaktigt leende. »Vad skulle du då säga om...»
»Om?»
»Om jag fått förlängd permission?... I fall du inte tröttnat på mig, stannar jag ännu en veckas tid...»
»Men är det då riktigt sant, att du vill och kan?» ropade Emelie. »Att du inte gör det med en förtärande längtan i hjärtat?... Att inte Bengt är färdig att hänga sig i förtvivlan över att jag tränger mig mellan barken och trädet?... Att din mor orkar att ha vård om barnen och...»
»En sådan mängd frågor», avbröt Marie skrattande, »frågor som jag kort och gott kan besvara: ja, jag vill och jag kan!... Se här har du Bengts brev... han lovar att trösta sig... det är mamma, som inbillar sig att jag... att du... ack, kära du, hon inbillar sig att min närvaro här har varit dig både till nytta och nöje...»
»Din mamma har alltid varit en krona bland kvinnor», inföll Emelie, i det hon mottog Bengt Adlers brev, som hon hastigt genomögnade. »Ja, du har visst varit för mig till både nytta och nöje... du, en aktad familjemoder, har med dig en fläkt av hem, vilket jag i världsvimlets ytliga förströelser alltid saknat...» Och i det hon med en halv suck vek tillsammans herr Adlers skrivelse, tillade hon leende: »Jag är därtill verkligen glad, att din äkta hälft inte har ett horn i sidan till mig... inte alla brev äro så där behagliga eller föra med sig glada underrättelser.» Hon såg härvid bort till en silverbricka, på vilken lågo en mängd brutna kuvert.
»Kan du tänka dig», tillade hon, »oaktat alla försök att spåra upp Jean, har detta totalt misslyckats. Jag förstår inte, var han har sitt tillhåll... kanske något mer än vanligt ledsamt hänt honom... man kan verkligen frukta det värsta...»
»Men man kan också hoppas det bästa ...»
»Däri har du rätt», sade Emelie med något gladare blick, »olyckligtvis har jag som Hanna säger, rysliga anlag för att måla i svart...»
Hon hade sträckt ut handen, och med ett tankspritt uttryck vred och vände hon på den lilla brickan, så att breven gledo omkring och, fattande ett mellan de fina fingrarna, såg hon leende upp, i det hon frågade: »Tror du på aningar, Marie?»
»Det tror jag visst inte!» Den unga frun skakade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
