Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hon kom så vänligt emot mig, att vi snart blevo de bästa vänner i världen. Hon var anställd som dansös och jag som aktris vid Kungl. teatern... men angående våra konstnärliga framgångar kunde vi ungefärligen ta varann i hand. Men oaktat det fiasko jag gjorde, tror jag ändå den gamla avundsjukan låg kvar hos henne...»
»Det var inte din begåvning, Emelie... det var din skönhet hon avundades...»
»Hon hade likväl själv ett mycket täckt och pikant utseende», invände Emelie. »I alla fall, så insåg jag omsider att hennes vänskap inte var mycket värd...»
»Och varigenom insåg du det?» frågade Marie, då Emelie liksom uppgiven av trötthet plötsligen tystnade. »Men om det kanske plågar dig så...»
»Det förgångna plågar mig ofta, men det lättar mitt sinne att nu tala härom», genmälde hon, i det hon efter en kort tystnad återtog: »Innan jag emellertid fått upp mina ögon, voro Lydia och jag dagligen och stundligen tillsammans. Vi voro oskiljaktiga och genom henne gjorde jag många bekantskaper... unga, rika kavaljerer, som efter spektaklets slut tillställde supéer och fester för oss... för oss och en mängd figurantskor och lika obemärkta aktriser som jag. ’Säg mig vem du umgås med och jag skall säga dig vem du är’... detta slog in på mina förhållanden, och jag var själv för övrigt så dåraktig och bortkollrad, så road av dessa utfärder och festtillställningar, att jag tyckte, det jag knappast kunde leva utan dem... men sällskapet var som sagt sådant, att långt innan jag hade skäl att rodna över mig själv, så hade jag skenet emot mig.»
»Men», fortfor Emelie, »för att detta icke blott skulle vara ett tvivelaktigt sken, så ställde Lydia till... jag vet med säkerhet att hon gjorde det... att jag en gång skulle resa från Stallmästaregården tillsammans med en person, vars mellan fyra ögon med en kvinna var en skamfläck för henne... Jag lyckades undfly det utlagda försåtet... det var den gången då din man, Marie, uppträdde som min räddare och försvarare.»
»Det är emellertid inte allenast för detta som jag kände mig så oförsonlig... men då jag småningom drog mig undan henne, så sökte hon på annat sätt oroa mig... Det är hon som till stor del har förstört Jean... som hållit honom kvar hos sig, då han borde uppträda på scenen... som alltifrån första stund, hon såg honom, animerat honom till detta rucklande liv och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
