Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt innan han kom till landsorten, när han endast var en halvvuxen gosse, förvred huvudet på honom... Jag var därför rädd att få honom hit upp igen... men som hon hade lämnat baletten och man ingenstädes såg till henne, så kände jag mig tämligen lugn... vete himlen, var han åter fick tag i henne, men resultatet har varit hans avskedande från teatern!»
»Ja vet du, Emelie, i ditt ställe skulle jag inte bekymra mig mer om henne, än om någon som aldrig fanns!...» och lilla fru Adler tryckte tillsammans sina läppar på det bestämdaste sätt i världen.
»Det är denna ovilja, jag har övervunnit», Emelies ögon strålade av glädje. »Hon är sjuk, kanske döende och lider nöd... jag vill genast skynda till henne.»
»Detta är mer än vad jag i ditt ställe skulle ha gjort», muttrade Marie. »Men jag följer med dig... var bor den där människan... jag menar», tillade hon en smula förlägen över sig själv. »Jag menar den stackars olyckliga människan?»
»På Ladugårdslandet, mitt emot kyrkan, på Storgatan i en mindre byggnad inne på gården», svarade Emelie, som genast rustade sig i ordning för promenaden. »Mina gossar ha tågat ut med sin guvernant för att ströva omkring vid Rosendal och komma inte hem förrän vid middagstiden... låt oss skynda innan det kommer några visiter... det är en så klar morgon och vi ha en lång vandring.»
De voro var för sig en smula fåordiga och tankspridda, då de några minuter härefter med lätta steg skyndade framåt.
Stadsgatornas kvalm slog snart emot dem, rörelsen på gatorna hade en sömnaktig prägel, fastän mer än en fick liksom nytt liv för att vända på huvudet och se efter Emelie, vars ljusgrå dräkt flöt omkring henne som ett sommarmoln.
»Här är det», förklarade hon omsider, i det hon stannade framför det i brevet uppgivna huset.
»Tacka mig för att jag eskorterat dig hit», sade Marie, som ryckt upp sig för att tala i munter ton. »Glöm inte, att jag går och patrullerar utanför... au revoir, barmhärtighetssyster!»
Adressen i brevet hade varit tydlig och omständlig. Utan ett ögonblicks tvekan hade Emelie således skyndat upp för tvenne branta trappor, där hon hastigt närmade sig den i förstugan längst bort belägna dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
