- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
297

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I samma ögonblick hon med en knackning gav tillkänna sin närvaro, hördes inifrån ett prasslande ljud, hastiga steg och viskande röster, men det hade nästan blivit en dödstystnad, då dörren öppnades.

Tätt vid den höga tröskeln visade sig nu Lydias mor, vars långa näsa tycktes ha blivit ännu längre och de små blinkande ögonen ännu mera blinkande än på den tiden, då den unga dansösen anförde henne som ett efterföljansvärt exempel för nogräknade mödrar.

»Nej, vad ser jag», sade fru Sellberg med sin gälla och pipiga röst. »Mamsell Högqvist har då verkligen så mycken barmhärtighet att själv söka upp min stackars Lydia», utbrast hon och smälte i tårar. »Ack, det är annorlunda för oss nu mot förr!...»

»Mamma ser att jag inte har misstagit mig på henne», sade Lydia med svag och sakta röst, där hon, svept i en gammal rutig ylleschal, halvklädd vilade på en soffa.

»Men fast jag litade på ditt goda hjärta, visste jag knappast, om jag vågade vända mig till dig. Drag hit en stol, snälla mamma, ack, sitt här i närheten hos mig, Emelie... Jag är så klen... jag orkar knappast tala... och ändå har jag så mycket att säga dig... så mycket att be dig förlåta!»

»Möda dig inte, Lydia... jag vet ungefärligen, vad du vill säga, och att jag inte längre hyser något agg till dig, visar jag bäst genom att ha kommit hit!» inföll Emelie, som ställt sitt parasoll ifrån sig och tog plats på den framskjutna stolen. »Lugna dig för all del!»

»Du har alltid varit god», viskade Lydia, »medan jag...» här började mor och dotter snyfta i kapp med varandra.

»Åh, vi ha varit så hemsökta, så hemsökta», suckade fru Sellberg under en liten paus. »Hela vårt lilla välstånd», här såg hon sig omkring i det låga rummet, vars möbler, som hade en viss förfallen elegans, voro fulla av flottfläckar samt här och där kringströdda klädespersedlar. »Ja, vi hade inte samlat så lite, men genom sjukdom och motgångar av alla slag har det gått som det gått. Det skulle inte vara så svårt, om inte den stackars flickan där vore alldeles förbi... plågad av värk och vånda...»

»Ja, jag kan inte ligga, när det ibland sätter åt», viskade Lydia. »Jag är ibland tvungen att rusa upp och springa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free