- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
298

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omkring... i dag har det varit en svår dag... men nu är det över, på en stund åtminstone...»

»Det är riktiga anfall hon har», suckade fru Sellberg, »och sedan går blodet åt huvudet på henne... se bara så röd och riktigt svullen hon är...»

»Värken är visst svår, men ingenting mot min ångest!» och Lydia såg i taket samt vände ut och in på ögonen.

»Ja, ångest», sade Emelie sakta, »det finns ingenting förfärligare», och hon lutade sig deltagande ned mot Lydia, vars pikanta och ungdomliga utseende blivit förvandlat till något simpelt, vulgärt och för tidigt åldrat. Trots sitt tilltvingade deltagande drog Emelie sig med en känsla av obehag tillbaka.

»Och ingen framtid hade hon heller vid teatern», återtog fru Sellberg. »Det var ett och detsamma för henne år efter år. Tunnklädd, som man där måste vara, och den ena förkylningen efter den andra, det kan bryta den starkaste hälsa. När hon sedan oupphörligen låg sjuk samt slutligen måste lämna scenen, så var det naturligt att det inte kunde bli något annat än elände, och jag därtill gammal och skröplig...»

»Men vad skulle jag ta mig till utan mamma!»

»Kära barn!» Och de tryckte sig intill varandra, under tecken av den djupaste rörelse.

»Allt vad jag kan göra för att lindra dina lidanden och bekymmer, Lydia, vill jag visst inte undandraga mig», sade Emelie, »se här, tag detta till en början», hon tömde hastigt sin börs i fru Sellbergs hand, under det denna grät nästan högljutt samt utöste en störtsjö av välsignelser, som medförde åt givarinnan känslan av ett kallt bad.

Lydia, som såg detta intryck, gjorde en liten avvärjande rörelse, under det hon kastade en på en gång girig och förstulen blick på moderns hand.

»Ack Emelie», avbröt hon, »jag finner icke många ord, men...»

»Du kan vara övertygad, Lydia», inföll Emelie, »att jag inte skall glömma dig... Jag låter snart höra av mig», fortfor hon med en dunkel, sällsam förnimmelse av att hon icke skulle hålla detta löfte, »men jag måste gå nu... jag har sällskap, som väntar mig här utanför...»

Med en uppmuntrande vänlig hälsning öppnade hon hastigt dörren och skyndade ut. När hon emellertid väl kommit ner för första trappan, erinrade hon sig ha glömt sitt parasoll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free